De senaste decenniernas olika dokument med strategier för trafikpolitiken i Uppsala har slagit fast prioriteringarna. Fotgängarna ska komma i första rummet, cyklisterna i andra, kollektivtrafiken i tredje och biltrafiken i fjärde.

Observera, detta står i dokumenten. I verkligheten har det sett helt annorlunda ut. Där har biltrafiken kommit först, kollektivtrafiken sedan, medan fotgängare och cyklister fått samsas i den sista prioriteringen.

Under senare tid har tyngdpunkten förskjutits, i varje fall i det offentliga rummet. Spår och cykeltrampor har fått ökat utrymme, på bekostnad av bildäck. Frågan om fotgängarnas plats har knappt berörts alls.

Kommunen har byggt ut cykelvägnätet och cykelparkeringar och har placerat ut pumpstationer och cykelvårdspunkter i staden. Vintertid har snabbcykelbanorna snöröjts snabbt. Och om ett par veckor invigs äntligen cykelparkeringshuset vid Resecentrum, en parkering som diskuterats bland kommunpolitikerna under många mandatperioder. Kommunen har tryckt ned trampan och värnar numera cykeltrafiken, kan man säga.

Uppsala har alltid varit en cykelstad, alltsedan cykelfabrikerna Nymans och ”Joffes” tillverkade cyklar med snudd på världsrykte och många cyklade till jobbet. På 1950-talet var bilen det nya fortskaffningsmedlet också för gemene man och bilstaden inrättades med vidsträckta parkeringsytor, i synnerhet i ytterområdena. Sedan Uppsalaborna blivit fler och fler och snart en halv miljon, har bilstaden Uppsala fått motorstopp. Morgon- och sena eftermiddagsköerna på många platser i staden visar att bilen inte fungerar i Uppsalatrafiken.

Nu ska Uppsala bli ännu mera cykelstad. Alla som kan bör cykla, och helst året runt. Det är en trevlig tanke men inte riktigt möjlig att genomföra fullt ut. Det finns tusentals personer i Uppsala som trots snöröjda cykelbanor inte vill cykla under den mörka och isiga årstiden. Trots cykelsatsningarna måste kommunen också i fortsättningen högprioritera kollektivtrafiken så att även äldre och rörelsehindrade kan ta sig fram i staden..

Redan nu ser man positiva förändringar. Runt grundskolorna i staden är det numera ett myller av cyklande föräldrar som lämnar av sina barn vilket visar att bilen inte är det allena saliggörande transportmedlet för barnfamiljer.

Ett nytt trafikantslag syns numera på innerstadens gator – elsparkcyklisterna. De finns förvisso inte med på någon kommunal prioriteringslista, sannolikt beroende på att man inte riktigt vet hur de ska kategoriseras. De lockar i alla fall många ungdomar med sin enkla logistik – cykla fort och släng. Sparkcyklarna hamnar på trottoarer och lite varstans och utgör därmed risker för rörelsehindrade och synskadade. När väl elsparkcyklisterna blivit trafikmogna och inser att cykeln är ett fordon, får kommunen bestämma till vilket trafikslag de hör.