Senare i oktober kommer SVT sända en dokumentärfilm av feministduon Cissi Wallin och Maria Sveland. De rättslösa, som den heter, har beskrivits som en reaktion på att det efter #metoo har fokuserats på de anklagade männens perspektiv. I våras startades därför en crowdfunding för De rättslösa, och nyligen stod det alltså klart att SVT ska sända den.
Mycket riktigt har kända män offentligt fått berätta om hur jobbigt det har varit att bli anklagade. Flera av de anklagade är offentliga personer, likt Cissi Wallin och andra i den svenska metoo-debatten.
Det positiva med De rättslösa är att den handlar förvånansvärt lite om kändisar eller kändiskonflikter, och i stället mycket om "vanliga" tjejers och kvinnors utsatthet. Kvinnorna som intervjuas har olika svenska dialekter och bakgrunder. De berättar om våldtäkter, trakasserier, våld och hot. Och nästan alla visar sitt ansikte, i stället för att anonymiseras.
Konsekvenserna av övergrepp kan vara många. Kvinnorna berättar om panikattacker, koncentrationssvårigheter, utbrändhet, posttraumatiskt stressyndrom, dålig självkänsla, självhat, självmordstankar, problem med sex och relationer, skam och skuld. Flera av dem berättar att de var unga när de utsattes, ofta av äldre killar eller män.
Det är lätt att förstå och sympatisera med känslan av rättslöshet, när så få av våldtäkterna - av de som alls anmäls - leder till fällande dom. Samtidigt måste det i en rättsstat finnas beviskrav.
När SVT:s Anders Holmberg nyligen intervjuade Cissi Wallin i programmet 30 minuter (29/9) frågade han om risken för att oskyldiga män kan drabbas, om man till exempel skulle ändra på förtalslagstiftningen. Wallin svarade att det är "otroligt ovanligt" att kvinnor skulle ljuga om att ha utsatts för sexuella övergrepp. Risken skulle vara otroligt liten, menade Wallin.
Ytterst få kvinnor lär hitta på våldtäktshistorier. Men att något är ovanligt betyder inte att det inte förekommer eller kan förekomma.
Rättssystemet kan varken utgå ifrån att kvinnor alltid talar sanning, eller att kvinnor aldrig gör det. Att rättsväsendet har hårda beviskrav för (även) sexualbrott betyder däremot inte att mycket kan och behöver förbättras. En vanlig föreställning är till exempel att våldtäktsoffer ska reagera med att skrika och slåss. I själva verket reagerar offren olika. Ett våldtäktsoffer som "fryser till" har sedan svårt att peka på konkreta skador vid en eventuell rättegångsprocess, men det betyder inte att reaktionen skulle tyda på att ett övergrepp inte har skett.
Polisutredningar om sexualbrott behöver också komma igång snabbt och prioriteras. I Brottsförebygganderådets rapport "Våldtäkt från anmälan till dom" från 2019 framgår det att utredningar ibland kan ”ligga på hyllan” när det arbetas med annat.
Normer och värderingar ska inte heller underskattas. Feministiskt initiativ i Uppsala föreslog nyligen kurser i "manligt självansvar" i skolan. Även om förslaget inte gick igenom, eftersom skolan har en läroplan och det jobbas med frågorna på andra sätt, är begreppet "självansvar" bra. Något är skevt när tjejer ska gå självförsvarskurser, behöva tänka på klädsel och inte vara ute sent, som om de bär ansvaret för att inte utsättas. Varför läggs inte mer kraft på att uppfostra killar?
Wallin och Sveland gör ingen hemlighet av att de har åsikter om rättsväsendet, sexualbrotten och kvinnors situation. De rättslösa är ingen "opartisk" dokumentär. Den har ett tydligt perspektiv, icke desto mindre ett viktigt perspektiv.