Tänk om Anna Kinberg Batra hade suttit kvar, och kanske varit den som utmanade Socialdemokraternas Magdalena Andersson i kommande val? Och varför tvingades Kinberg Batra egentligen avgå?

Det är lätt att glömma hennes märkliga tid som partiledare under 2015-2017 när man numera ser henne i offentligheten. Hon syns i underhållningsprogram, hörs som sommarpratare, kommenterar politik och är smart, kunnig, rapp och rolig. 

Vilket slöseri av Moderaterna att inte ha tagit vara på henne.

Häromåret kom hon ut med boken "Inifrån" (Bonniers, 2018) som beskriver den turbulenta partiledarperioden. Det är i stora delar en lång mardröm som beskrivs. Först fick hon Decemberöverenskommelsen i knät. Alliansens partier började dra åt olika håll. Efter valförlusten 2014, när Fredrik Reinfeldt oväntat berättade att han skulle avgå, var partiet i dåligt skick. Tidigare moderata väljare, som exemplifieras som väljaren "Lennart", drogs till Sverigedemokraterna.

I sociala medier kunde Kinberg Batra, som bland annat kallar sig liberal feminist, kallas "hora" och "landsförrädare". Men kritiken kom inte enbart från höger. 

Efter att Decemberöverenskommelsen hade spruckit ändrade Kinberg Batra policy om Sverigedemokraterna: Man skulle nu kunna tala med partiets företrädare i riksdagens utskott, "i enstaka frågor" där man kanske tyckte någorlunda lika. 

Ett liknande resonemang har Liberalernas Nyamko Sabuni fört på senare år, att isoleringen av SD har bara fått partiet att växa och att partiets motståndare behöver byta taktik. Inte lika kontroversiellt i dag, som det var när Kinberg Batra sade det. 

Då skrevs det i tidningar att M-ledaren skulle "skämmas" och om ”frukost i det bruna”. I en teckning på Dagens Nyheters ledarsida hånglade hon med Jimmie Åkesson. Och det spreds en bild på hennes make med texten "Free David Batra". 

David Batra uttryckte det själv så här i en intervju efter den stormen: "Helt plötsligt får jag hatmejl från rasister om att jag är landsförrädare, och samtidigt är jag husnegern som är gift med den här hemska högerledaren" (DN, 23/9 2017).

Kinberg Batra betonar att hon inte vill reduceras till kön, med det saknas inte exempel på hur hon som kvinnlig partiledare möttes med andra måttstockar. I medier kommenterades hennes utseende, klädsel och att hon inte är så "rolig". Som om rolighetskrav någonsin ställdes på till exempel Stefan Löfven.

I det egna partiet var det inte bättre. Det blir nästan övertydligt när hon beskriver hur hon krävdes på ansvar efter det att tidigare finansminister Anders Borg gjorde bort sig på en skärgårdsfest. S-ministrar tog förstås tillfället i akt och angrep M för att inte ta kränkningar och sexuella trakasserier på allvar. 

Till en början kunde Kinberg Batra avböja att kommentera vad en tidigare partiföreträdare påstods ha gjort på en privat fest. Men efter det att flera moderater uttryckt stöd för Borg i sociala medier blev hon till slut, i samband med deltagande i Pride, tvungen att svara på frågor om "fylleskandalen". Det fick Borg att gå i taket och angripa henne. 

Kinberg Barta vänder på det: Hade hon, såhär efter sin tid som partiledare, fått samma stöd om hon betett sig som Borg på en fest? Hade Ulf Kristersson som partiledare mött krav på att han skulle försvara Kinberg Batra? Hade hennes Facebook fyllts med uppmuntrande kommentarer av partikamrater?

Det är inte synd om mig, uttrycker hon i boken. Gott så. Men det är synd om svensk politik att mediedrev och intern pajkastning kan jaga bort skarpa politiker.