För snart 20 år sedan mördades Fadime Şahindal. Jag har bett några personer, som länge arbetat mot hedersförtrycket, att ge sin bild av utvecklingen sedan mordet – och berätta vad de hoppas på framöver. I några ledarkrönikor under januari återges deras svar.

Först ut är Amineh Kakabaveh, ordförande för föreningen Varken hora eller kuvad.

Hon är numera, efter en infekterad konflikt med Vänsterpartiet, politisk vilde i riksdagen. Kakabaveh menar att hon motarbetades i V för att hon uppmärksammar hedersförtrycket. 

Att hon är engagerad i frågan har undgått få. Inför statsministeromröstningen i somras berättade hon, tillsammans med justitieminister Morgan Johansson (S), att man kommit överens om en rad åtgärder på området. Snart är det tänkt att regeringen ska lägga fram ett lagförslag om ett särskilt hedersbrott, berättar Kakabaveh. Utreseförbudet är ett annat område som det ska tittas på, en utredning ska även ta fram förslag i syfte att motverka oskuldskontroller och ”oskuldsoperationer” i vården.

Visst har det hänt en del på 20 år. I dag är det lättare för ledarskribenter och politiker att lyfta frågorna utan att beskyllas för rasism och islamofobi, säger Kakabaveh. När forskare talar om att 240 000 unga lever under hedersnormer blir det svårt att förneka problemen, påpekar hon.

Samtidigt finns det mycket som görs fel, eller inte görs alls. Kakabaveh nämner att många kommuner fortfarande saknar rutiner för att hantera ärenden med barn som förs utomlands och gifts bort. För få kommuner agerar i linje med den nya lagstiftningen om förbud mot samtliga utländska barnäktenskap. 

Fler lagskärpningar är på gång, men lagarna måste också få genomslag. "Om samhället inte förmår att visa att svensk lag står över släktens patriarkala traditioner så sviker vi förtryckta ungdomar", säger Kakabaveh.

Enligt henne går betydande summor och satsningar på integration till föreningar, samfund och organisationer som snarare upprätthåller hedersnormer. "Stryp bidragen", säger Kakabaveh. Hon vill även stoppa religiösa skolor.

Hederskulturen är inte alltid religiöst motiverad, men att det finns religiösa friskolor som har praktiserat förtrycket - bland annat med könsseparata lektioner - råder det inga tvivel om. Borgerliga partier har haft svårt att hantera att valfriheten i skolan ibland innebär valfrihet för vuxna, men ofrihet för barnen. Man har inte velat se motsättningen.

Kakabaveh berättar också om kliniker som ägnar sig åt "oskuldskontroller", utfärdar oskuldsintyg och utför så kallade "oskuldsoperationer". Sådant ska förstås inte finnas i svensk hälso- och sjukvård. Det har varit svårt att komma åt dessa "vårdgivare", och frågan ska alltså ses över och utredas. 

Om delar av borgerligheten inte har velat erkänna att valfrihetsreformer kan användas i fel syfte, har delar av svensk vänster haft svårt att erkänna hedersförtrycket. Det är också två decennier sedan tidigare V-ledaren Gudrun Schyman höll sitt så kallade talibantal, där hon pratade om "samma struktur" här som där. När Kakabaveh talar om hur hon motverkats i vänsterkretsar är vi många som känner igen det. Personer som vanligtvis ser ojämställdhet och förtryck valde länge att titta bort.

Det är bra att det som seriös opinionsbildare inte längre går att förneka hederskulturen.

Vad säger vi när vi blickar tillbaka om ytterligare 20 år? Min gissning är att det sakta kommer att gå framåt, inte sällan med ett steg bakåt innan ett eller två steg kan tas i rätt riktning. Och att feminister likt Kakabaveh kommer ha varit före sin tid. Igen.