“Jag fick pissa åtta gånger på två år. Alla prov var negativa men det räckte tydligen med att ha “baggy pants” eller annat som kunde förknippas med “hiphop-stilen” för att bli tagen. De förutsatte att man rökte på om man höll på med graffiti.”
“Johan”, som egentligen heter något annat, vittnade för några månader sen för SVT Nyheter om hur han har blivit utsatt för vad som i bästa fall kan kallas inkompetens - i sämsta fall rena trakasserier - från polisen. Sverige är relativt världsunikt med att inte endast bestraffa innehav, utan även själva bruket av narkotika, vilket ger Polisen rätt att med hot om våld tvinga påstått misstänkta narkotikabrukare att urinera framför ögonen på dem.
Hur stark måste då denna misstanke vara? Kanske någon tänker. Inte särskilt stark, uppenbarligen. Drygt fyra av tio som blir provtagna av Polisen visar negativa resultat, och “Johans” vittnesmål indikerar att många poliser tycks vara fördomsfulla i sin bedömning kring vem som är påverkad av narkotika. Ungdomar från utsatta områden riskerar att bli överrepresenterade måltavlor trots att enkäter visat att ungdomar från välbärgade hem brukar droger minst lika mycket - om inte mer - än de förstnämnda.
Polisen lägger tiotals miljoner kronor årligen bara på själva testerna, och antalet har ökat stadigt de senaste åren enligt SVT:s granskning. Psykiatriprofessorn Markus Heilig lyfter ett varningens finger för att metoden försvagar snarare än förstärker marginaliserade ungdomars förtroende för polisen, vilket försvårar arbetet med att motverka att de rekryteras till kriminella gäng. Polisen håller förstås inte med utan menar att metoden fungerar bra.
Narkotikapoliser tillfrågas ofta som experter i narkotikafrågor, vilket är förklarligt. De kan ofta frågorna bättre än många andra. Men samtidigt måste man beakta att narkotikapoliserna inte kan ses som neutrala när det kommer till narkotikafrågor. Om ingripande åtgärder såsom rätten att tvinga folk att göra urinprover skulle förbjudas skulle narkotikapolisens expertis förlora en del av sin relevans. Frågorna berör på så sätt yrkesgruppens egenintressen.
Rätten till personlig integritet har gått på dekis de senaste åren - kanske i takt med att frågor om trygghet och grov brottslighet har hamnat på agendan. Det är dock ingen ursäkt för att inte upprätthålla principen att vidta minsta ingripande åtgärd när ett lämpligt syfte eftersträvas. Det gäller även när syftet ifråga råkar röra sig om den hopplösa visionen om ett narkotikafritt samhälle.