I söndagens partiledardebatt i SVT beskrev Miljöpartiets språkrör Per Bolund oppositionen som ”blåbrun”. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson svarade upprört på det: Vem är brun? Kallar du mig nazist?
Syftet med ”det blåbruna blocket”, ett uttryck som även Bolunds språkrörskollega Märta Stenevi använder, är att göra det jobbigt för borgerliga partier att samarbeta med SD. Få skulle förneka att partiets ursprung är ”brunt”. Men skulle Moderaternas Ulf Kristersson och Kristdemokraternas Ebba Busch ge grönt ljus till rasistisk politik? Är det brunt att överhuvudtaget utnyttja SD:s mandat, vilket även Vänsterpartiet indirekt har gjort? När nu till och med Socialdemokraternas ungdomsförbund argumenterar för att ta stöd av SD (för höjda pensioner) blir det svårt att se en tydlig blockuppdelning i frågan.
Bättre än att upprepa ”det blåbruna blocket” vore det att upplysa om och kritisera SD:s ideologi och idéer.
Bland det bästa som skrivits om partiet är ”Den farliga mångfalden”, en skrift av UNT:s tidigare politiska chefredaktör Håkan Holmberg, från 2017. Där framgår det större mönstret av uttalanden från SD:s representanter. I inget annat parti har framträdande politiker uttryckt mål som att ”övriga partier ska försvinna”, uttryckt att polischefer ska avsättas om partiet får makten, att personer som inte är svenska medborgare inte ska få demonstrera, att man ska ”stoppa media”.
Så överdrivet länge sedan var det inte som partisekreterare Richard Jomshof i ett Facebookinlägg 2015 skrev: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget”.
I samband med Almedalsveckan 2018 fick Jimmie Åkesson välja mellan Viktor Orbán och Angela Merkel – och valde Orbán.
Rasistskandalerna bland lokala företrädare fortsätter alltjämt. Nyligen visade det sig att partiideologen Mattias Karlsson ger ekonomiskt stöd till Svenska kulturstiftelsen, vars ordförande hävdar att det pågår ett ”folkutbyte” och försök att ”utplåna vår etnicitet” (25/9, Expo).
Varningstecknen är för många, och för återkommande.
Därmed inte sagt att Åkesson eller samtliga partimedlemmar är nazister eller rasister. Men partiet förtjänar mer granskning och kritik. Det riskerar att hamna i skymundan, om det ska bråkas om ”det blåbruna blocket” en hel valrörelse.