Arbetsmarknaden i Sverige 2019 är ett självspelande piano. Den som har kvalifikationer, gymnasieutbildning eller mer, kan i princip välja och vraka mellan jobben. Den som saknar utbildning ska i stället ha just utbildning, praktik eller någon form av subventionerad anställning.
Detta är huvudförklaringen till att såväl näringslivet som de offentliga arbetsgivarna ägnat turbulensen kring Arbetsförmedlingen ett förstrött intresse, på sin höjd. De arbetslösa har också annat att tänka på, då de måste försöka bli anställningsbara. Ändå håller frågan om den stora myndigheten på att utvecklas till höstens politiskt hetaste. I och med ett misstroendevotum mot ministern Eva Nordmark (S) kan den till och med kan utlösa en regeringskris.
Någon fråga skulle det tvunget bli. Vänsterpartiet vågade inte fälla januarisamarbetet när det sjösattes men har nu hittat sin anledning, i punkten 18: ”Arbetsförmedlingen reformeras i grunden”. Men den punkten handlar inte primärt om kontorsnedläggningar, utan om att privata aktörer ska förmedla jobben.
De stora besparingarna kommer sig av den M/KD-budget som antogs av riksdagen för ett år sedan. Den ledde till att 4 500 anställda i Arbetsförmedlingen varslades och att en plan för nedläggningar och sammanslagningar av kontor togs fram.
Regeringen och dess samarbetspartier hade kunnat mildra stöten i vårändringsbudgeten, men sköt då bara till några hundra miljoner för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Även i höstens budget för 2020 ligger i princip hela neddragningen kvar. Den enda av de fyra partiledarna bakom beslutet som vill bromsa reformtakten är Nyamko Sabuni (L): ”Vi får många signaler om att det inte fungerar”, sade hon till SVT (5/11).
Ett grundproblem är att ingen egentligen gillar Arbetsförmedlingen och försvarar den helhjärtat. Alla inser att den måste reformeras och myndighetsuppdraget förändras, men vill helst att bara Centern ska framstå som arkitekten.
Ett annat problem är att ingen tycks ha tänkt igenom alla konsekvenser av att driva frågan till sin spets. V räddade Löfven i vintras för att undvika en ”högerregering”. En sådan kan nu i förlängningen bli fallet. M och KD vill fälla regeringen, men kanske inte just för att den genomfört dessa partiers förslag.
Den enda säkra vinnaren i processen är nog Jimmie Åkesson (SD). Käbbel av oklara anledningar, högt över huvudet på ”vanligt folk som söker jobb”, passar honom mycket väl. Bäst är att göra som Sabuni föreslår, att ta det lite lugnare med en i sig välbehövlig samhällsförändring.