PERSPEKTIV BO PELLNÄS. Bland dem finns de vanliga USA-hatarna och ett antal överlevande gråhårs-sextioåttor. Men även några namnkunniga före detta diplomater som till exempel Hans Blix och Sven Hirdman. De vill återskapa fungerande relationer med Ryssland och anser att ett svenskt Natomedlemskap bara skulle bidra till ökade spänningar i Östersjöregionen.

I ett avseende är jag beredd att ge dem rätt. Det är önskvärt att få till stånd en dialog mellan USA, Nato, EU och Ryssland. Den ryske presidenten Putins politik gör efterhand världen allt farligare, och driver oss in i ett nytt kallt krig med ryska kärnvapen som en oroande och svårbedömd maktfaktor. Hans våldsanvändning och brott mot ingångna avtal skapar ett behov av dialog, om inte utvecklingen skall föra oss in i en ren katastrof. Det är inte en överdrift att beskriva Rysslands rustningar och politik som ett reellt hot.

Frågan är bara om en dialog är möjlig att åstadkomma. Den ryska propagandan för inrikes bruk ingjuter hos medborgarna en rädsla för att USA och Nato när som helst kan angripa Ryssland. Hos ett folk, där minnet av krig och miljonförluster i människoliv fortfarande lever starkt, är en sådan rädsla ett kraftfullt politiskt verktyg. Med dess hjälp kan man motivera behovet av en stark ledare och en vilja att acceptera hårdare levnadsvillkor för att bygga en större krigsmakt. Ett illavarslande omen är att Putin nu organiserar ett nationalgarde om 400 000 man, som skall lyda direkt under honom själv. Det blir ett starkt skydd för hans personliga makt och omöjliggör framtida demonstrationer mot regimen.

Risken med att öppna en dialog är att Putin ser det som ett svaghetstecken och som ett klartecken att fortsätta sina strävanden att bygga en ny rysk supermakt. Han är en människa med vilken det bara är möjligt att förhandla utifrån en position av styrka. Detta kräver en politisk insikt och en diplomatisk fingerfärdighet av inte ringa omfattning.

Ändå är det viktigt att Sverige bidrar till att fördjupade samtal med ryssarna kommer till stånd och på sikt möjliggör överenskommelser om rustningsbegränsningar och en fungerande ömsesidig kontroll av kärnvapnen. Men det kräver att vi ser realistiskt på Putins politiska mål. Vi får inte förvandla oss till ett förhandlingsspelets ”nyttiga idiot”, den som Lenin talade om. Vår egen roll blir blygsam men kan få betydelse när vi blir medlem av FN:s säkerhetsråd. Det krävs att västvärlden står enad och erbjuder villkor som är tilltalande för Putin. Det är den lätta delen. Värre blir det att ställa honom inför trovärdiga och tydliga kostnader, som är politiskt och ekonomiskt svåra att hantera och framtvingar eftergifter.

För övrigt anser jag att värnplikt bör återinföras.