Ändlös etikettering av stökiga barn

9 april 2015 00:43

Ett barn kommer in på kontoret och tar in hela miljön. Samtidigt. Allt är lika viktigt – från pennan på bordet eller en cyklist utanför fönstret till vad den som sitter bakom skrivbordet säger – det blir kaos i huvudet. Det är sällan svårt för en erfaren läkare att se vem som verkligen har adhd. Men sannolikheten för att betydligt fler till slut får diagnosen är stor. Det finns ju en glidande skala för barn som har bristande uppmärksamhet (attention deficit) och är hyperaktiva (hyperactivity disorder).

Att uttala sig om adhd:s vara eller icke vara, eller om över- respektive underdiagnosticering, har de senaste 15 åren varit att sticka in huvudet i ett getingbo av forskarstrider. Fortfarande finns forskare som hävdar att adhd inte existerar, att det bara är en social konstruktion, liksom de som hävdar att adhd är ett allt igenom genetiskt tillstånd vars omfattning snarast har underskattats.

SVT:s Korrespondenterna visade i tisdags kväll två extremländer i synen på adhd, USA och Frankrike. I USA har så mycket som 15 procent av alla pojkar under 18 år diagnosen adhd och får i regel medicin för detta. I Frankrike är siffran 3-5 procent och medicin ges först efter långa utredningar där man med hjälp av psykoanalys försöker utesluta miljöfaktorer. I programmet visades också exempel på vuxna som fått diagnosen men ändå klarar sig bra utan mediciner.

Sverige befinner någonstans mitt emellan, närmare Frankrike i antalet diagnoser och närmare USA i synen på medicinering. Och risken för att vi närmar oss de amerikanska dimensionerna finns alltid. Trycket för att få en diagnos kan vara stort från en skola som behöver arbetsro, och från föräldrar som ser behov av extra stöd eller som helt enkelt söker en förklaring till varför barnen är som de är. Och medicineringen ökar i Sverige. Efter en försiktig start i början av 2000-talet femdubblades förskrivningen av adhd-medicinen Metylfenidat från 2006 till 2013.

Att adhd-diagnostik inte är en exakt vetenskap visas av stora regionala skillnader i landet (Gotland har flest diagnoser) och av Ekots nyhet i tisdags att barn födda sent på året är överrepresenterade i statistiken. Graden av mognad kan alltså ha betydelse för om man får diagnosen eller inte.

Socialstyrelsens rapport En diagnos det stormat kring (oktober 2014) visar att det i samhället tycks finnas ett behov av att etikettera stökiga barn med en slags ”slasktrattsdiagnos”. På 1970-talet hette den MBD, från slutet av 1980-talet Damp och sedan adhd. Denna ihopklumpning har skapat ett oöverskådligt lidande, för barn som stämplats som odugliga när de egentligen haft helt andra problem, men framför allt för alla dem som verkligen fötts annorlunda och sedan fått kämpa sig genom livet utan att bli trodda.

Det kommer inte att ta slut med adhd, vi måste lära oss ännu mycket mer. Sannolikt måste vi också bli lite mer franska i vårt bemötande av stökiga barn.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!