Det råder vårdkris i Sverige. På sjukhusens akutavdelningar står sängarna tätt och på avdelningarna finns inga platser att uppbåda. Särskilt illa är det i och omkring huvudstaden. Men nej, överbeläggningen kan inte skyllas på alliansmajoriteten i Stockholmslandstinget, vilket vissa vill göra. Vårdkrisen är om inte gammal som gatan så åtminstone som Ädelreformen.
Ädelreformen 1992 innebar att kommunerna fick överta vårdansvaret för äldre som inte är akut sjuka. Det som kallades långvården ersattes av äldreboenden. Antalet vårdplatser på sjukhusen kunde minskas med över 40 procent och de gamla skulle få all vård och omsorg de behövde i en hemliknande miljö. Det har aldrig riktigt fungerat.
De senaste 25 åren har inneburit att äldre knuffats mellan olika vårdformer i en oklar ansvarskedja där ingen har ett helhetsgrepp. Från hemmet (och hemtjänst) till primärvården, från primärvården till ett boende och så tillbaka till hemmet. Diverse mellanvårdsformer, närakuter och sjukvårdsupplysning kan också vara inblandade, men förr eller senare blir man tvungen att besöka sjukhusakuten. När så befolkningen ökar kraftigt, och de äldre blir fler, då har vi en komplett vårdkris.
Undersökningar visar att gruppen äldre och multisjuka kan belägga upp till 90 procent av de slutna vårdplatserna på ett sjukhus och stå för närmare hälften av besöken på akutmottagningen. Den multisjuka har minst två kroniska sjukdomar, exempelvis parkinson eller diabetes, tar många olika läkemedel och kan när som helst drabbas av akuta sjukdomstillstånd som organsvikt.
Medellivslängden ökar och vi blir friskare. Men sjukvårdens framsteg innebär också att vården i livets slutskede blir ännu mer komplex. Enligt en rapport från Lunds universitet är vårdkostnaden det sista levnadsåret 26 gånger högre än när patienten har minst sex år kvar att leva. Vården av multisjuka äldre ställer stora krav på sjukvården, och de senaste decennierna också mycket stora krav på samverkan mellan kommuner och landsting.
För drygt ett år sedan lämnades slutbetänkandet i utredningen Effektiv vård till regeringen. Utredningen hade föregåtts av att Göran Stiernstedt av den förra regeringen utsågs till nationell samordnare. Syftet med både samordnaren och utredningen var att klarlägga hur den svenska vårdapparaten fungerar och ge förslag till förbättringar. Hur kan alla sjukhus, vårdcentraler, boenden och hemtjänst fungera bättre ihop? Och hur kan alla läkare, sjuksköterskor och undersköterskor komma bättre till sin rätt?
Bilden som gavs i januari i fjol var mörk. Trots mängder av utredningar de senaste 20 åren förblir problemen som Ädelreformen skapat olösta. Samarbetet mellan kommuner och landsting fungerar inte, vilket leder till mycket dubbelarbete och många onödiga transporter. Och naturligtvis till mycket lidande för den enskilde.
Utredningen hade många förslag till förbättringar. Det mest konkreta var kanske att göra om primärvården till en akutvård lokalt, öppet dygnet runt med de resurser som krävs. Förslaget ledde till ett antal debattartiklar i facktidskrifter där olika yrkesgrupper varnade för konsekvenserna, i övrigt ingenting. Under året som gått har inga nya förslag lagts. Regeringen har försökt att driva igenom en reform med storregioner som hade sjukvården i fokus, men inte heller detta hade gjort någonting åt grundproblemet.
Kostnaden för vårdkrisen är svår att uppskatta. För varje patient finns också anhöriga som, i stället för att till exempel jobba, sköter alla kontakter och transporter för sin make/maka eller mamma/pappa. Det kan närmast vara en heltidssyssla och att detta är ett av de vanligaste samtalsämnena i umgänget mellan medelålders, det kan vem som helst bekräfta.
Universitetssjukhusen skulle kunna bli statliga, och en utvecklad primärvård kommunal. Men varför ha en mellannivå som bara leder till krångel, vare sig det gäller vård eller biljettsystem för kollektivtrafik? Regionalt samarbete behövs i högsta grad, men vad ska vi egentligen med landstingen till? Vårdkrisen kan snart komma att ge oss svaret.