Min fru är sedan några månader tillbaka svensk medborgare. Hon har bott här i tolv år nu, och hon sökte självmant medborgarskap förra året. För min fru var medborgarskapet inget avgörande för vår livssituation, men det var ändå mer fördelaktigt för henne jämfört med att behålla sitt tidigare medborgarskap. För många andra spelar medborgarskapet en större roll, rent praktiskt. Att få tillhöra Sverige och vara svensk är för många något värdefullt och eftersträvansvärt.
Som många andra kommuner i landet så uppmärksammar Uppsala kommun sina nya medborgare genom en medborgarskapsceremoni. I år äger ceremonin rum den 6 juni på nationaldagen. Flera talare deltar, inte minst kulturminister Amanda Lind och kommunfullmäktiges ordförande, Eva Edwardsson.
Som övriga tillställningar under året så blir även denna ceremoni digital på grund av pandemin. Så tråkigt, men ändå förståeligt. Vad som dock är ytterst märkligt är att Uppsala kommun skickar ut ett minnesbevis för deltagande i medborgarskapsceremonin, två veckor innan ceremonin har ägt rum. Minnesbeviset är uttryckligen ett intyg för deltagande i ceremonin, undertecknat av kommunfullmäktiges ordförande och kulturnämndens ordförande.
Vad skickar det här för signaler till våra nya medborgare? Kanske ingenting. Eller också så förmedlar man att det är så här vi gör i Sverige. Du behöver inte prestera något för du får ditt intyg i alla fall. Kanske är intyget inte så mycket värt? Kanske inte heller medborgarskapet? Jag finner bara ett ord för detta, Uppsala kommun: Pinsamt.