En utgångspunkt i den översiktliga planeringen för Uppsala kommun förefaller vara att ”Uppsala växer”. Mitt intryck är att Uppsala enligt ledande politiker skall växa snabbt och att befolkningen skall bli så stor som möjligt. Samtidigt konstateras allt oftare att vi lever på en begränsad planet och att tillväxtambitioner bör tämjas. Även inom enskilda kommuner kanske vissa gränser bör sättas.
En viktig fråga när det gäller planeringen i Uppsala är hur olika politiker ser på en möjlig och önskvärd storlek för kommunens befolkning. Kommunalrådet Erik Pelling förefaller sikta på en snabb tillväxt. Skall Uppsala bli en miljonstad? Eller är 300 000 invånare ett maximum?
Vilka är de naturgivna förutsättningarna för kommunen när det gäller mark och vatten? Kan befolkningen bli hur stor som helst? Kan vi räkna med att teknik löser alla uppkommande problem, till exempel avseende vattenkvalitet? Läkemedelsrester i Fyrisån och det som kallas PFAS, det vill säga högfluorerade ämnen, sänder varnande signaler.
Om jag tillspetsar det hela kan konstateras att Wuhan i Kina är en miljonstad. Är fortsatt urbanisering och befolkningstillväxt en lösning på olika samhällsproblem? Den nuvarande situationen med pandemi borde leda till eftertanke. Ju större befolkning på en given yta desto svårare att ”hålla avstånd” kan man tänka sig.
För att öka medvetenheten om naturgivna förutsättningar bör ett redovisningssystem införas för förändringar i markanvändning av olika slag. Hur mycket har kommunens jordbruksmark, i hektar räknat, minskat från år 2000 och hur mycket tas i anspråk enligt aktuella planer, t ex för de södra stadsdelarna, inklusive ytterligare järnvägsspår? Hårdgörning av mark, bostadsbyggande et cetera tar ytterligare mark i anspråk. När det gäller dessa förändringar i markanvändning, till exempel avseende jordbruksmark har vi uppenbart ett ansvar som inte är begränsat till den egna kommunens invånare.
Försök att rättfärdiga fyrspår med påståenden om att samhället per investerad krona ”får tillbaka mellan 1,32 och 1,72 kronor” (insändare av Erik Pelling 16/1) måste tillbakavisas med hänvisning till allt man tappar bort i sådana kalkyler. Ytterligare spår kräver t ex mark av olika slag inom och utanför Uppsala.
Till sist: hur skall man se på frågan om järnvägsspår och pendling mellan Uppsala och Stockholm om alltfler väljer att i ökad utsträckning jobba hemifrån? Det finns mycket att begrunda.