Energiöverenskommelsen från 2016 är under samlad attack från M, SD, KD och L, sedan några veckor också med stöd från kärnkraftsindustrin. De anser den gamla överenskommelsen vara oförmögen att möjliggöra en tillräcklig elproduktion på ett klimatneutralt sätt.
Själva förstår vi vare sig om de räknar (och i så fall hur) eller varför de överhuvudtaget vill väcka till liv en ny debatt – är initiativet möjligen en skenmantel för något annat? Under alla omständigheter vill vi nedan redovisa en jämförelse mellan det som gäller för år 2022 och vad som är möjligt år 2045 vad gäller olika energislag. Först något om elbalansen:
Årlig elanvändning i Sverige nu: 137 TWh
Det förtjänar att noteras att elanvändningen i Sverige, trots kraftigt ökad BNP och befolkning, sedan år 2000 har minskat med 13 TWh, lika mycket som produktionen vid Ringhals 1&2. Orsaken utgörs främst av energieffektiviseringar, och sådana fortsätter i accelererande tempo.
Årlig elproduktion nu: 163 TWh
Vi har alltså redan ett överskott som exporteras, främst till Finland, och som ökas kraftigt de närmaste åren genom vindkraftutbyggnaden. Elbalansen skulle förstärkas ytterligare om effektivare elanvändning i såväl industri som byggnader sattes i system och om direktverkande elvärme konverterade till värmepumpar (enbart detta senare steg skulle minska elanvändningen med ca 10 TWh per år, utan att temperaturerna inomhus påverkades).
Så till framtiden och en jämförelse mellan år 2022 (så nära i tid att siffrorna är direkt förutsägbara) och 2045 (på andra sidan 2040, det år energiöverenskommelsen siktar på).
2022 2045
Vattenkraft 68 TWh 70 TWh
Kärnkraft 50 TWh
Vindkraft 35 TWh 70 TWh
Biokraft 15 TWh 20 TWh
Solel 1 TWh 15 TWh
Fem komponenter ingår i den svenska elproduktionen 2022: vattenkraft, kärnkraft, vindkraft, biokraft och solel. Av dessa är det bara två som kommer att kvarstå (nästan) oförändrade: vattenkraften och biokraften (en mindre ökning för båda). Vindkraften är den största vinnaren med 35 nya TWh med solelen som tvåa med 14 nya. Tillsammans klarar alltså dessa båda att ersätta den kärnkraft på 50 TWh som finns kvar sedan Ringhals 1&2 stängts.
Men mer ska till. I transportsektorn är det 70 TWh fossil energi för transporter, arbetsmaskiner mm som måste bytas ut inom tio år. 40 TWh av dessa skulle kunna ersättas med 10 TWh el (elmotorer är fyra gånger mer effektiva än förbränningsmotorer). Resterande 30 TWh kan baseras på biodrivmedel, merparten inhemska.
Elbehovet för elektrifiering av industrins kol- och oljeanvändande verksamheter är något mer svårbedömt. Bland andra planerar SSAB för fossilfritt stål med vätgas från elektrolys. Detta skulle fullt genomfört kräva ca 15 TWh el per år. Biokol är ett alternativ som också kan minska elanvändningen för fossilfritt stål.
Dessa 10+15 = 25 TWh finns direkt tillgängliga. Effektivare elanvändning (t ex värmepumpar istället för direktel) klarar åtminstone 10 TWh och redan idag existerande elexport kan stå för resten. I praktiken torde balansen komma att bli betydligt mycket bättre än så, bl a genom fortsatt energieffektivisering.
Vad i detta skulle vinna på att också kärnkraften skulle ingå i balansen? Under alla omständigheter krävs insatser för att säkerställa systemets funktion och variationer i efterfrågan och produktion över dygn och år. Klimatmässigt är energibalansen redan klar, och vi skulle ha mycket att förlora på att behålla kärnkraft i systemet, säkerhetsmässigt och ekonomiskt.
Kostnader för vind- och solel har minskat dramatiskt det senaste decenniet och är nu de energislag som svarar för mer än 90 procent av alla investeringar i ny kraftproduktion i Europa. Kärnkraftens kostnader för nya anläggningar har de senaste decennierna ökat kraftigt och ligger nu minst 2 – 3 ggr högre än vindel.
De omtalade Generation-3 reaktorerna som tillmättes stor potential för 20 år sedan har inte levererat. Inga Gen-3 reaktorer finns i drift i västvärlden och endast ett fåtal befinner sig under byggnation. En av dessa är OL3 i Finland som av företaget anges färdigt att tas i drift 2021 (12 år försenat), till en investeringskostnad av 3 till 4 ggr den uppskattning som investeringsbeslutet baserades på. I England byggs två reaktorer som garanterats ett statligt stöd motsvarande mer än det dubbla elpriset i Sverige, under 35 år. Gen-4 reaktorer, väsentligen bridreaktorer, hade sin plats i solen på 70-och 80-talen men övergavs av USA, UK, Tyskland, Japan och nyligen även av Frankrike som tekniskt nästan omöjliga och ekonomiskt helt omöjliga. Därtill kommer att kostnaderna för avfallshantering kraftigt underskattats. Ny forskning kanske kan frambringa nya möjligheter men att dessa kvantitativt skulle kunna påverka elbalansen före 2050 är orealistiskt.
Kärnkraften är helt enkelt för dyr och ekonomiskt väsensskild från kostnaderna och potentialen för fortsatt utbyggnad av förnybar el.
Att nu skapa nya osäkerheter för aktörerna på elmarknaden och för eleffektiviseringar underminerar arbetet för säker elförsörjning och kraftig minskning av de svenska växthusgasutsläppen. Det är därför viktigt att stå fast vid den långsiktiga energiöverenskommelsen.