Svenskhet och förställt svenska värderingar och traditioner framställs av radikala nationalister som grunden för tillhörigheten i samhället. I det kommande valet kommer snäva och historielösa uppfattningar om svenskhet och svensk historia lyftas fram som avgörande och kvalificerande faktorer för tillhörighet.
Inom forskningen är det väl känt att drömmen om ett homogent förflutet är just en dröm och en projektion av en önskan om samtiden på det förflutna.
Hur det mångkulturellt förflutna tog sig ut är emellertid mindre väl känt.
När Carl von Linné passerade Jättendal i Hälsingland på sin väg mot Lappland våren 1732 noterade han i sin dagbok ett möte med en grupp samer. På frågan vad de gjorde nere vid kusten svarade samerna på god svenska att här var de födda och här ville de dö. Linné var sannolikt inte särskilt förvånad av att träffa samer – det hade han nog redan gjort i Uppsala och på andra håll i Mellansverige – men han förefaller överraskad över att se den relativt stora renhjorden, 60–70-djur, nere vid kustlandet.
Linnés resa och möte med samerna i Hälsingland förebådade en brytningstid. Ännu på 1700-talet var den samiska befolkningen utbredd och självklar i södra och mellersta delarna av landet för att under 1800-talet drastiskt marginaliseras.
Sápmi har varit betydligt större än vi känner det i dag och sträckt sig betydligt längre söderut än vad som är allmänt känt.
Om denna historia har språkprofessorn Lars-Gunnar Larsson nyligen utkommit med ett banbrytande verk: ”Per Holmberger och sockenlapparnas språk” (Uppsala universitet 2018). Larsson har undersökt ett unikt och hittills knappt uppmärksammat manuskript, en ordbok över samiska nedskriven av informatorn på Tolvfors bruk Per Holmberger omkring 1775. Larsson visar att den samiska som talades i Gävletrakten var lokalt förankrad och inte identisk med något av de samiska språk som talades, och fortfarande talas, längre norrut i Fennoskandien. Vad Per Holmberger i sann upplysningsanda, skrev ned och beskrev, under sin lediga tid var ett av de många språk som brukades i det mångkulturella Sverige, men som efter förlusten av Finland 1809 snabbt kom att marginaliseras.
Innebörden av Essias Tégners bevingade ord i dikten Svea 1811 ”att inom Sveriges gränser erövra Finland åter” fick som Larsson visat omfattande konsekvenser. Under 1800-talet kom många språk att minska drastiskt: i landet skulle det inte längre finnas andra språk än svenska.
Det tidigare självklart mångkulturella och mångspråkiga Sverige som under den tidigmoderna tiden präglades av tiotals – kanske till och med tjugotals – talade språk skulle nu likriktas.
Sverige hade under delar av 1600-talet sträckt sig från Amerika i väster till Ladoga i öster. Språklig mångfald var uppenbart och de många samiska språken, finskan och karelskan var självklara beståndsdelar i språkfloran. Som redan visats av bland andra arkeologen Inger Zachrisson och etnologen Ingvar Svanberg hade hela Mellansverige sedan förhistorisk tid och under tidigmodern tid präglats av en utbredd mångkulturell praktik. Samer, finnar och svenskar bodde i samma bygder men levde av delvis olika näringsfång kompletterande varandra.
De samer som Lars-Gunnar Larsson uppmärksammar i källorna var inga besökare från norr utan människor med rötter i Mellansverige långt innan den moderna staten växte fram.
Under 1800-talets lopp marginaliserades inte bara de samiska språken i den svenska rikshalvan. Även den samiska befolkningen kom att utsättas för folkomflyttningar och krav på återflyttning till ett land som inte var deras. Senare tiders tvångsförflyttningar av samer i landets nordligaste delar var således ingenting nytt. Som Linné tidigare uppmärksammat hos Hälsingesamerna var inte fjällvärlden kustsamernas hem.
Ideologiskt fick assimilationsprocesserna stöd av en försvenskningsstrategi som inte bara kom att beröra områden som Tornedalen utan hela landet.
Under 1800-talet och under 1900-talets början förändrades Mellansverige från att vara en del av Sápmi till att bli det föreställt homogena Sverige som i dag hyllas av en nymornad nationalism. Det senaste årets debatt om svenskhet och försöken att använda svensk historia för att hitta det ”svenska” missar just denna betydande historia.
Den svenska historien är inte bara mångkulturell – den är också mångspråkig.
Det moderna samhällets likriktning är att betrakta som ett undantag. Men det är just denna del av historien som nationalister och så kallade Sveriegvänner menar är det svenska. I ljuset av denna utveckling är Lars-Gunnar Larssons arbete av utomordentlig betydelse och borde få stor spridning bland studenter, politiker och allmänhet.
Fotnot: Lars-Gunnar Larsson, 2018, ”Per Holmberger och sockenlapparnas språk”, Acta Bibliothecae R. Universitatis Upsaliensis, vol. LII.