Söndagen den 18 december publicerade Lundaprofessorerna Mats Alvesson och Erik J Olsson en debattartikel i Svenska Dagbladet under rubriken ”Varning för professorstiteln”. Efter att ha läst den bör man i stället utbrista ”Varning för professorsartikeln!”. Den tycks nämligen ha gett läsare intrycket att det numer är mycket lätt att bli professor. Det är inte korrekt.
Sanningen är att kraven för att bli befordrad är högre än vad de var för Mats Alvesson och mig själv som blev professorer före befordringsreformen 1999.
Vi ställdes inte inför de omfattande krav som i dag möter dem som önskar befordran. I huvudsak var det då fråga om vår vetenskapliga meritering. Denna bedömningsgrund kvarstår men har nu kompletterats med ytterligare krav som att ha handlett en eller flera doktorander till disputation och att även i övrigt ha bidragit till institutionens verksamhet.
Goda illustrationer av detta är riktlinjerna för befordran vid naturvetenskapliga fakulteten på Alvessons och Olssons eget universitet och riktlinjerna vid Stockholms universitets samhällsvetenskapliga fakultet. Dessa jävar verkligen artikelförfattarnas påstående att ”kriterierna för professorskompetens är vaga”.
De visar dessutom att kraven på den vetenskapliga meriteringen skärpts så till vida att forskningsresultaten bör ha publicerats i internationellt framstående tidskrifter.
Eftersom sådan publicering tenderar att ta allt längre tid, medför detta ytterligare svårigheter för yngre forskare i karriären i jämförelse med förhållandena då Mats Alvesson och jag själva blev professorer.
Artikeln ger också intryck av att andelen professorer vid universitet och högskolor i dag är mycket hög. Även på denna punkt leder artikeln fel. Sanningen är att mer än fyra femtedelar av de anställda som forskar och undervisar inte är professorer.
Den genomsnittliga andelen professorer i riket som helhet var 2015 enligt Universitetskanslersämbetets statistik 17 procent.
För de läsare av artikeln som misstänker att det är högskolorna som varit särskilt tillåtande med befordran ger samma statistik lugnande besked. Medan universitetens genomsnitt är 19 procent, är högskolornas motsvarande siffra 10 procent. Båda dessa andelar är också betydligt lägre än andelen professorer i mitten av förra seklet.
Enligt Statistiska Centralbyråns uppgifter för 1950 var andelen professorer bland lärarbefattningarna vid universiteten i Uppsala och Lund samt högskolorna i Göteborg och Stockholm då så hög som 43 procent, det vill säga mer än dubbelt så hög som dagens andel.
Av Alvessons och Olssons artikel kan man vidare få intrycket att det är enstaka personer som önskar gynna sina yngre obefordrade kolleger. Även detta ger en felaktig bild. Vid universiteten, som ju har huvuddelen av professorerna, bereds ansökningarna vid institutionerna. Redan där finns en spärr mot att släppa fram kandidater som inte har nått tillräcklig kompetens för befordran. Sedan är det inte institutionen själv som avgör ärendet. Innan det når rektor för beslut, ska det passera rekryteringsgrupper eller tjänsteförslagsnämnder med representanter för andra discipliner. I allmänhet är dessa inte mindre utan snarare mer kritiskt inställda till andra ämnens kandidater, vilket utgör ytterligare ett hinder för befordran.
Det är därför ett hån mot dessa kolleger att jämföra dem med ledningen av ”en sydamerikansk bananrepubliks armé”, som frikostigt har delat ut generalstiteln ”för att hålla militärerna på gott humör och göra dem lojala med överheten”.
Poängen med befordringsreformen, som Alvesson och Olsson helt undviker att beröra, är att den uppenbarat den verkliga kompetensen på många institutioner. Dessförinnan var ett vanligt klagomål på den akademiska undervisningen att studenterna sällan fick träffa professorer utan i huvudsak fick undervisning av lektorer. Många gånger var dock dessa professorskompetenta. Att göra detta synligt är en positiv följd av befordringsreformen.
En annan är att professorskompetenta lektorer inte längre tvingas invänta att professorn i ämnet pensioneras eller avlider för att de själva ska ha en chans att bli professor.
Jag är övertygad om att de båda artikelförfattarna, liksom jag själv, är tacksamma att vi hade en sådan tur i successionsordningen att det fanns lediga professurer då vi var mogna att lämna in våra ansökningar.
Lars Engwall, professor emeritus i företagsekonomi
Uppsala universitet