Välkommen hit, välkommen hem till alla studenter som nu börjar studera vid Uppsala universitet och SLU. Det är en glädjens tid att börja på sin utbildning, och ta nästa steg mot drömjobbet eller vuxenlivet. Tyvärr är det en möjlighet som allt fler unga förvägras av en allt värre bostadskris. På grund av politisk handlingsförlamning har bostadskrisen förvärrats de senaste 20–30 åren. Om Uppsala ska vara en kommun för alla så krävs det en ny typ av bostadspolitik. Den bostadspolitiken måste sätta vanligt folks behov före byggherrars vinster och jaga låga hyror istället för flådig arkitektur.

Enligt länsstyrelsen råder det underskott på bostäder i hela kommunen för ungdomar och studenter. Sveriges Förenade Studentkårer uppger att Uppsala kommun är en av de värsta kommunerna i Sverige. Många studenter hinner bli klara med sina studier innan de ens har kötid för att få flytta till ett korridorsrum. Skälet till svårigheterna för studenter att etablera sig är bristen på billiga, små hyresrätter. När SBAB i en enkätstudie frågade ungdomar hur bostadsbristen påverkade deras val av utbildningsplatser visade det sig att bristen på bostäder har förödande effekt. 42 procent drar sig från att söka utbildningsplatser på grund av bostadsläget, och 37 procent har tvingats tacka nej. I Uppsala går det inte att föreställa sig hur mycket potential som gått till spillo för att ungdomar inte sökt eller tackar nej till en utbildningsplats här.

Den här situationen är dock inte unik för studenter. Även pensionärer, barnfamiljer och vanliga uppsalabor erfar hur läget blir svårare att hitta ny bostad som passar ens behov och plånbok. För den som inte tjänar bra är det nästan omöjligt att få ett förstahandskontrakt med rimlig hyra. Det behövs ett systemskifte för att lösa bostadspolitikens problem.

Ett av hindren länsstyrelsen pekar ut för få fram lägre boendekostnader är de höga produktionskostnaderna. Några anledningar till detta är oskäliga krav på arkitektonisk utformning, dyra byggtekniker och dåliga markanvisningar.

Vänsterpartiet har genom en överenskommelse med Uppsalas minoritetsstyre säkerställt att det nu finns en majoritet för att pröva nya sätt att låta låga boendekostnader styra vilka som får

markanvisningar, istället för vem som budar högst och därför bygger de dyraste lägenheterna. Det är ett viktigt steg i rätt riktning. Men vi måste göra mer för att pressa byggkostnader och på det sättet kunna erbjuda lägre hyror. Vi i Vänsterpartiet vill till exempel ge direktiv och stimulanser för att få såväl privata aktörer som allmännyttiga Uppsalahem att i större utsträckning bygga förproducerade, billiga modulbostäder i hela kommunen.

Motståndare argumenterar att modulbostäder förfular Uppsala. Detta var kanske sant på 70-talet, men idag har vi kommit längre och har ett stort utbud på snygga modulbostäder som har hög kvalitet till ett pressat pris.

Men det räcker inte med ett systemskifte i Uppsala kommun, det behövs också i riksdag och regering. Staten måste ta sitt ansvar för att alla människor ska ha råd att bo. Avgörande är att öka samhällets investeringar i att bygga just prispressade bostäder. Vi har gjort det förr och vi kan göra det igen. Under 1960-talet motsvarade bygginvesteringarnas andel av BNP runt 16 procent och fokus låg på bostäder med låga hyror. 2018 låg investeringarna på drygt elva procent och vi befarar att nivån kommer sjunka igen. I en jämförelse genomförd på uppdrag av Hyresgästföreningen år 2015 var Sveriges statliga subventionsnivåer inte ens hälften av Danmarks och vi var sämre på att investera än alla de sex länder som ingick i jämförelsen. Vi kan bättre.

Sveriges ekonomi är urstark, vi har en nästintill historiskt låg statsskuld och i jämförelse med många länder låg arbetslöshet. Men när regeringen nu valt att göra upp med C och L istället för med Vänsterpartiet används skattemedel till att stärka ekonomin för dem som redan har det bäst framför investeringar för fler bostäder till rimliga priser. Pengarna finns redan, men de används till fel saker. Och när staten vägrar ta ansvar för bostadsbyggandet vältras ansvaret på kommuner som får skära ner i välfärden och på vanligt folk som får skuldsätta sig upp över öronen.

Gårdagens lösningar och politik funkar inte och just nu är det bara Vänsterpartiet som vågar kräva ett systemskifte – både i Uppsala och i riksdagen. Med vår politik kommer alla som vill studera i Uppsala kunna göra det och veta att de kan få ett tryggt boende med rimlig hyra. Barnfamiljer kan flytta till större lägenheter, unga får råd att flytta hemifrån, pensionärer behöver inte oroa sig för chockhöjningar i hyran och vanligt folk får lägre hyra och mer pengar i fickan. Det är en bostadspolitik för ett jämlikt Uppsala.

Per Markus Risman

vice ordförande Uppsalahem (V)

Ingela Ekrelius

vice ordförande plan- och byggnadsnämnden i Uppsala kommun (V)

Tobias Smedberg

kommunalråd (V)