Den senaste tiden har vi nåtts av förfärande rapporter från det redan våldsdrabbade Afghanistan. Talibaner har gått in i områden som tidigare varit relativt förskonade från kriget, dödat hundratals och fördrivit mångdubbelt flera från deras hem. I Kabul har en självmordsbombare attackerat en demonstration som protesterade mot talibanernas våld och regeringens oförmåga att skydda sina medborgare. I båda fallen är våldet tydligt riktat mot minoritetsfolket hazara, som till skillnad från majoriteten är shiamuslimer. Detta, och likande situationer på andra håll skapar allt fler flyktingar som desperat behöver någonstans att ta vägen.
Samtidigt deporterar Sverige och andra västländer människor till detta kaos, när de inte bedömts ha rätt att stanna.
Under tiden diskuterar västvärldens regeringar ”flyktingkrisen” 2015, hur vi ska slippa uppleva den igen, och de problem som de många flyktingarna har medfört för mottagarländerna. Det politiska spelet är vanligtvis inriktat på att mobilisera anhängare eller vinna röster för ett politiskt parti eller en koalition som vill ha grepp om makten.
Till skillnad från många andra politiska utmaningar har flyktingfrågorna ödesdigra konsekvenser för verkliga människor.
Det är väldigt frestande att i en värld av stater dra slutsatsen att den enda meningsfulla lösningen på flyktingproblemen ligger i kollektiva åtgärder som stater själva genomför. Regeringar, menar man, vet bäst. När människor på egen hand engagerar sig för flyktingar anses det hota grundprincipen om statssuveränitet, samtidigt som det inte nödvändigtvis skyddar dem som är i störst behov. När flyktingar dyker upp på tröskeln till ett land uppfattas det, ur det här perspektivet, som att de smiter före i kön, och ett sådant beteende anses försämra utsikterna för ett effektivt flyktingmottagande. Problemet med detta argument är att det förkroppsligar en farligt sentimental syn på hur stater beter sig i den verkliga världen.
Enkel statistik lyfter fram problemet. FN:s flyktingkommissariat uppskattade att 1,19 miljoner flyktingar behövde hitta platser att bo på år 2017. Antalet som faktist fick vidarebosättning samma år uppgick till endast 75 200, vilket visar det ihåliga i staternas retorik om att hjälpa de mest sårbara.
Det är denna stora avvikelse mellan behovet av vidarebosättning och tillgången till statligt levererade bosättningar som skapar affärsmöjligheter för människosmugglare.
Bosättning på staternas initiativ erbjuder inte en plats i en kö utan en lott i ett lotteri.
Inget av detta är särskilt överraskande. Detta är en repris på erfarenheterna från 1930-talet. Ett av de mest berömda exemplen är färjan S:t Louis färd till Amerika 1939. Detta fartyg, fyllt med judiska flyktingar från nazityskland, nekades tillåtelse att släppa av sina passagerare i Miami. Flyktingarna ombord tvingades återvända till Europa, där mer än en fjärdedel av dem dog i Förintelsen. Minnet och lärdomen från detta – att människor inte borde förlita sig på att regeringar räddar dem vid ett hårdnad politiskt läge – hemsökte författarna till flyktingkonventionen från 1951. Därför införde de en bestämmelse om att ”ingen stat skall utvisa eller på något sätt återsända en flykting till territoriegränser där flyktingens liv eller frihet skulle hotas på grund av hans/hennes ras, religion, nationalitet, medlemskap i en särskild social grupp eller politisk åsikt ”.
Det innebär allså en skyldighet att ebjuda asyl åt den som behöver det, oavsett hur personen har tagit sig till landet.
Men tankesättet, som ser dem som har blivit byråkratiskt utvalda som de enda ”goda flyktingarna”, har smugit sig tillbaka och förgiftar debatten om flyktingskydd.
Ännu mer lömskt är att stater som plötsligt står inför oönskade flyktingflöden kan slå knut på sig själva för att tvinga de ovälkomna nyanlända tillbaka till sina ursprungsländer. Det ursprungsland där detta har visat sig vara mest bekymmersamt är Afghanistan.
På ett plan är det knappast förvånande att politiska ledare i ett antal stater letat efter sätt att skicka asylsökande tillbaka till Afghanistan. De västerländska länderna har spenderat miljarder dollar där sedan talibanregimens störtades 2001. I vissa avseenden är Afghanistan nu ett helt annat land än vad det då var, mycket till följd av globaliseringens dramatiska inverkan på en del av världen som länge varit isolerad från sådana influenser.
Men inget av detta betyder att de faror som tvingar delar av den afghanska befolkningen till flykt har hanterats effektivt.
I stora delar av landet är den afghanska regeringen helt oförmögen att tillhandahålla säkerhet för vanliga människor inför allvarliga hot från talibanerna, och på senare tid även från IS. Dessa grupper har varit mer än villiga att göra minoriteter, som de afghanska hazarerna, till måltavla för urskillningslös brutalitet. Hazarer utmärker sig bland befolkningsgrupperna i Afghanistan genom sitt östasiatiska utseende och genom att vara shiamuslimer.
Liksom för judar som flydde Nazityskland är det troligt att skyddsbehovet för hazarer som står inför hot från talibanerna eller den islamiska staten är mycket starkt. Ändå har västerländska byråkratier ansträngt sig för att undvika denna slutsats.
Alltför ofta behandlas våldsamma attacker mot hazaras som ”engångshändelser” snarare än som delar av ett uppenbart mönster.
De har också försökt hävda att vissa delar av Afghanistan är ”säkra” för återvändande hazarer, och ignorerar den sorgliga verkligheten att situationen i Afghanistan är utomordentligt flytande och att ingen del av landet med rimlighet kan anses vara säker. Den bästa indikatorn på detta är faktiskt att de regeringar som håller fast att Afghanistan är säkert för återvändande tenderar att vara samma regeringar som i starka ordalag varnar sina egna medborgare för att resa till någon del av Afghanistan, och som skyddar sina egna diplomater så strängt att det är mycket svårt för dem att göra meningsfull diplomatisk rapportering.
I slutändan är den största faran för flyktingpolitiken inte att den kommer att leda till att många flyktingar släpps in, utan att politiken kommer att grundas i en sorts moralisk panik som utsätter genuint skyddsbehövande människor för faror, av det slag som de olyckliga passagerarna på S:t Louis konfronterades med.
De som försöker två sina händer från ansvaret för flyktingar måste tänka mycket noggrant på den ondska man understödjer och medverkar till.
William Maley, professor i diplomati vid Australian National University, författare till ”What is a Refugee?” (2016) och ”Transition i Afghanistan: Hope, Despair and the Limits of Statebuilding” (2018).
Översättning: Shervin Shahnavaz