I UNT 10/6 meddelar Ulrik Wärnsberg (S) mfl att de kommunala arbetsmarknadsinsatser som utförs av företag ska läggas ned. Detta är ett feltänkt beslut som allvarligt riskerar att försämra kommunens förmåga att minska utanförskapet.

I stället borde nuvarande modell bevaras samt byggas ut. Här finns lärdomar att dra från Nacka, en av Sveriges mest framgångsrika lokala arbetsmarknadsmodeller.

Nackas modell är designad för att särskilt nå deltagare med högre stödbehov, vilket de rödgröna i Uppsala efterfrågar.

I Nacka bygger arbetsmarknadsinsatsen på en jobbpeng där den arbetssökande får högre stöd ju större stödbehovet är. Jobbpengen innebär vidare att personen har fri tillgång till Komvux. Den arbetssökande väljer sedan utförare av såväl jobbcoaching och vuxenutbildning. Dessa aktörer följs upp efter resultat vilket skapar en konkurrens som utvecklar insatsen.

Nackas resultat är goda. 87 procent av deltagarna i utbildningen går vidare till arbete eller studier och 68 procent i jobbcoachingen får jobb. Uppsala kan nå samma resultat ifall den lokala arbetsmarknadsmodellen utvecklas vidare, inte läggs ned.

För det andra blundar de rödgröna för att företagande i utbildnings- och arbetsmarknadsinsatser bidrar till bättre kostnadseffektivitet.

När företaget Hermods tog över SFI-verksamhet i en mellansvensk kommun ökade andelen som slutförde utbildningen från 61 till 81 procent. Antalet elever ökade från 500 till 800 personer. Samtidigt sjönk kommunens kostnader från 11 till 5 miljoner kronor, vilket sparade 6 miljoner som kommunen kunde investera i annan välfärd. Hermods behöll samma personal och ändrade bara arbetssätt.

Denna typ av effektivitetsvinster uppstår genom företagsamheten och är exempel på sådant som går förlorat när politiker av ideologiska skäl vill återföra verksamhet i kommunal regi.

För det tredje skriver de rödgröna att de har ”fråntagit sig rätten att styra innehållet i insatsen”. Detta tyder på en bristande förståelse för att innehållet i arbetsmarknads- och utbildningsinsatser måste skötas av professionen, oavsett driftsform. Politiker lägger sig inte i exakt hur läkare och lärare arbetar metodologiskt, samma synsätt borde naturligtvis även gälla insatserna för arbetslösa.

Avslutningsvis är det viktigt att påminna om att företagande i arbetsmarknads- och utbildningsinsatser inte är en partipolitisk fråga. I Australien har socialdemokratiska och liberala regeringar gemensamt konkurrensutsatt arbetsförmedling, språkutbildning och särskilda insatser för analfabeter.

Övertygelsen har varit att bara betala för insatser som ger resultat. Som en följd har sysselsättningen höjts, matchningen förbättrats och även de med svagast arbetsförmåga inkluderats i arbetslivet. I Uppsala förefaller ambitionen nu vara den motsatta.

Li Jansson, branschansvarig Utbildningsföretagen