Kostnaderna för försörjningsstöd har ökat markant i Uppsala de senaste åren.
Allt fler står utanför arbetsmarknaden och får inte chansen att ta steget in.
I Uppsala måste alla få möjligheten att bidra. Utanförskap föder otrygghet och kriminalitet, och vi måste göra allt för att det inte ska bita sig fast.
För bara några år sedan hade Uppsala en lägre andel bidragstagare än liknande kommuner. 2015 betalade kommunen ut 276 miljoner kronor i försörjningsstödskostnader. 2018 var beloppet uppe i 376 miljoner och i år är vi uppe i 400 miljoner kronor samtidigt som prognosen pekar på en kostnad om 450 miljoner kronor år 2022.
Uppsalas arbetsmarknadspolitik behöver reformeras. Vi kan inte längre vänta på vänsterstyrets oförmåga att leverera konkreta resultat.
Lösningarna kan inte bara bestå av enskilda kommunalråds önskelistor till staten i form av dyra extratjänster. Vi ställer oss av kostnadsskäl tveksamma till extratjänster och Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna vill hellre satsa på andra former av arbetsmarknadsinsatser som är mer effektiva. Subventionerade anställningar kan vara bra för nyanlända invånare men anställningarna måste få en långsiktig effekt och får inte vara administrativt krångliga. Vi behöver jobba mer med individuella kartläggningar av kompetens samt SFI kombinerat med praktik och nära kontakter med näringslivet.
Kommunens egna verksamheter bör uppmuntras till att anställa fler människor som står långt från arbetsmarknaden, gärna kvinnor bosatta i utsatta områden som i dag är de som har det svårast att komma in på arbetsmarknaden.
Det brukar sägas att ”Det man känner ett ägarskap till vårdar man”, och det finns flera exempel där lokala arbetsgivare anställt människor utan arbete i utsatta områden och bidragit till att öka tryggheten samt att minska skadegörelsen och kriminaliteten.
Vi vill bredda aktivitetskravet till att omfatta fler som söker försörjningsstöd. Missbrukare bör delta i motiverande insatser eller missbruksvård och föräldrar med kompletterande bistånd till föräldrapenning bör kunna delta i vissa insatser. Det sistnämnda är särskilt viktigt för att exempelvis nyanlända kvinnors etablering inte ska skjutas upp av föräldraledighet.
Vi vill också införa en restriktivitetsnorm i biståndsbedömningen.
Socialstyrelsens riksnorm får enligt socialtjänstlagen inte understigas men överstigas, vilket innebär att vi ibland har en mer generös tolkning kring vissa utgifter. För att stärka drivkrafterna för arbete bör restriktivitet bli norm i biståndsbedömningen.
Kommunen bör på ett tydligare sätt uppmuntra lokala företagare och arbetsgivare.
Företagsklimatet i Uppsala är enligt Svenskt Näringslivs mätningar ”knappt godtagbart” och Uppsala kommuns vänsterstyrda politik gör inte saken bättre.
Vi ser fram emot att följa det initiativ vi drev igenom om auktoriserade arbetsmarknadsinsatser där företag, organisationer eller andra ”leverantörer” till kommunen får ersättning om de anställer någon som står utanför arbetsmarknaden. Detta går att göra inom befintligt regelverk, och har visat sig vara framgångsrikt i ett flertal kommuner runt om i Sverige.
Tusentals nyanlända har nått Sveriges kommuner och Uppsala är inget undantag. Vuxenutbildningen är central för möjligheten att möta arbetsmarknadens kompetensbehov, men utbildningarna behöver bli fler, mer flexibla och tydligare i sina inriktningar.
Fullgjord utbildning på vuxenutbildningen måste kunna leda till arbete eller fortsatta studier på nästa nivå.
Kravbilden är tydlig, Uppsala behöver ett nytt handlingskraftigt ledarskap!
