Under snart ett år har vi ingått i den så kallade Trygghetskommission som, under ledning av före detta statsminister Fredrik Reinfeldt och på uppdrag av branschorganisationen Svensk Försäkring, arbetat för att finna nya sätt att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället. I dagarna presenteras kommissionens förslag.
Vi kan konstatera att mycket av den aktuella samhällsdebatten kretsar kring frågor som rör polisen och det viktiga arbetet mot terrorbrott, våldsbejakande extremism, grov organiserad brottslighet och kriminella gäng i utsatta områden.
Samtidigt är det påtagligt hur lite uppmärksamhet som riktats mot andra typer av brott som också påverkar människors trygghet i vardagen.
Det gäller exempelvis livskvalitetsbrott (tidigare benämnt vardagsbrott eller mängdbrott) i form av allt från bostadsinbrott och stölder till ungdomsgäng som stör ordningen i offentlig miljö, buskörning i bostadsområden, skadegörelse och klotter, nedskräpning, ”plankning” i kollektivtrafik, förtäring av alkohol på platser med alkoholförbud, otillåten affischering, offentlig urinering etcetera.
Dessa brott och ordningsstörningar signalerar oordning och skapar otrygghet.
De är också ett uttryck för att inte rätta sig efter de regler som gäller, att ”här bestämmer jag och jag gör som jag vill”. Om sådana ageranden inte får några konsekvenser får människor lätt uppfattningen att ingen bryr sig om att upprätthålla ordningen i samhället eller att samhället har dragit sig tillbaka.
Händelserna berör inte enbart de som direkt drabbas och deras familjer, vänner och arbetskamrater. Livskvalitetsbrotten påverkar hela samhället genom den rädsla och otrygghet som den sprider.
I ett land där de som drabbas av brott upplever att de inte får hjälp, stöd och skydd, där ökar risken för att medborgarna tappar förtroendet för samhället i allmänhet och för rättsväsendet i synnerhet. I värsta fall kan detta medverka till att de söker sig nya vägar till upprättelse, vägar som ligger utanför myndigheters insyn och kontroll. Genom en sådan utveckling öppnas också dörrarna för den organiserade brottsligheten.
För att minska brottsligheten och öka tryggheten är det därför vår övertygelse att också livskvalitetsbrotten måste hanteras.
Det handlar alltså om allt från mycket enkla ordningsstörningar till allvarliga brott som har det gemensamt att de skapar otrygghet.
Även om polisen skulle få kraftiga resurstillskott visar erfarenheterna från både Sverige och andra länder att den typ av brott och ordningsstörningar som påverkar människors livskvalitet i vardagen sällan prioriteras av en statlig polis. Orsaken är att poliskulturen lägger hinder samt att fokus tenderar att vara på de grövsta brotten, bland annat på grund av den så kallade straffvärdesdiskussionen där straffets längd avgör hur brottet prioriteras.
Några viktiga utgångspunkter för det fortsatta arbetet mot livskvalitetsbrott är därför:
Förståelsen för att brottsbekämpningen bara till en begränsad del bedrivs av polisen. Den verksamhet som slår vakt om rättssamhället kallas för ”law enforcement”. Självklart är polisen ofta den viktigaste myndigheten i detta sammanhang, men det finns även andra aktörer som är viktiga för att upprätthålla lagarna, till exempel kommunerna
Insikten om att vi inte kan ”arrestera” oss ur den aktuella situationen; brottsligheten är alldeles för omfattande. Fokus måste i stället vara på att förebygga och förhindra att brott överhuvudtaget uppstår genom både sociala insatser och så kallad situationell brottsprevention.
Behovet av ett evidensbaserat arbetssätt, med betoning av kontextuella aspekter, det vill säga att arbetssätten anpassas efter den aktuella situationen (bara för att en modell fungerat i New York behöver den per automatik inte fungera i Uppsala). En viktig del i detta sammanhang är vikten av ”prakademiker”, det vill säga personer som förstår både forskningen och de praktiska förutsättningarna.
Betydelsen av en lokalt förankrad polis och arbetet med att bygga tillit och legitimitet. Ett viktigt begrepp i detta sammanhang är processuell rättvisa (Procedural Justice) som handlar om att polisen alltid måste vara rättvis, delaktig, transparent, opartisk och ha en öppenhet i processen.
Vetskapen om att vi aldrig får tala om poliser i termer av ”krigare” eller i termer som ”vi” och ”dem” (och självklart heller aldrig skicka in militär i utsatta områden).
Genom att sätta livskvalitetsbrotten i fokus och mobilisera outnyttjade resurser i samhället i form av försäkringsbolag, säkerhetsföretag, fastighetsägare, handlare och andra aktörer kan polisen och kommuner få nya verktyg i arbetet med att minska brottsligheten och öka tryggheten.
Magnus Lindgren, Generalsekreterare Stiftelsen Tryggare Sverige/ledamot i Trygghetskommissionen
Christer Nordström, F d poliskommissarie/ledamot i Trygghetskommissionen
Trygghet