Det högtidstal som Jonna Bornemark, professor i filosofi vid Södertörns högskola, höll i samband med riksdagens öppnande 10 september delas flitigt på sociala medier.
Många tycks ha känt igen sig i Bornemarks budskap att vi fått ett ”system som ger allt mindre plats för ett professionellt omdöme” där ”jobbet blir tömt på mening när det allt mer handlar om att mata pappersapparaten och där bara det mätbara blir synligt”.
Men är frågan kanske större än så? Har hotet mot professionerna konsekvenser som är betydligt mer vittgående än kvaliteten i och meningen med utfört arbete?
Den 18 augusti framhöll DN:s chefredaktör Peter Wolodarski att den gemensamma nämnaren i de auktoritära system som nu växer fram i bland annat Polen, Ungern, Ryssland och i Trumps USA är just att ta makten och ansvaret ifrån professionsutövare som domare, forskare och lärare.
Avsikten är att förstärka respektive lednings ”makt över tanken”. När detta görs så skamlöst och öppet som i ovan nämnda exempel är det enkelt att se konsekvenser i form av en undergrävd demokrati.
Kan det vara så att även länder som är befriade från ett uttalat auktoritärt politiskt ledarskap trots detta, medvetet eller omedvetet, gynnar ledningsregimer som tar ifrån professionerna makt och ansvar? Finns det ett släktskap med auktoritära regimers nedmonterande av professionernas makt och ansvar och den styrningsregim som tillämpas inom svensk offentlig sektor?
Även om de svenska professionerna inte på långt när är lika utsatta så finns varnande exempel. I vården hotas läkares och sjuksköterskors professionella bedömningar av offentliga administratörers eller privata konsultföretags organisationsmodeller.
I skolan hotas lärarkollegiets makt och ansvar över undervisningen av utomstående intressens krav på dokumentering eller på att eleverna får höga betyg. Styrsystemet är politiskt sanktionerat – men det hotar paradoxalt nog de mål och författningar som samma politiska system definierat som medborgerliga rättigheter.
Professionsfrågor är med andra ord allt annat än triviala. Vikten av att bevaka och bevara professionernas inflytande över sitt arbete sträcker sig långt utöver det meningsskapande. Att inte ta ifrån professionerna ”makten över tanken” är centralt i en demokrati.
Trots detta förekommer inte bara av en trivialisering av professionerna och deras samhällsroll, utan också en mytbildning om deras dysfunktionalitet.
För det första sägs professionella grupper agera som ett särintresse. De anses därmed inte representera allmänintresset utan endast bevaka egna revir och privilegier.
För det andra sägs professionella grupper ha svårt för att genomföra förändringar, samtidigt som de anklagas både för svårigheter att komma överens och för vänskapskorruption.
För det tredje anses professionen inte klara budgetansvar då yrkesmässiga mål sägs sätts före kostnadsmål.
Som kommentar till myterna menar vi att den första inte är ett faktapåstående utan ett försanthållande. Myten vilar på en stiliserad ekonomisk modell: människan är en rationell och nyttomaximerande egoist. Vi delar inte den starka förenklingen, vare sig vad gäller människan generellt eller professionella grupper.
De två andra myterna är däremot generaliseringar. Det innebär att det går att ifrågasätta deras faktaunderbyggnad. Det finns inte några vetenskapligt belagda fakta som stöder dessa. Tvärtom finns det i samtiden mycket som tyder på motsatsen.
I organisationer som inte är professionsstyrda finns det starka tendenser till växande byråkrati och mindre fokus på kärnverksamheten. Fler kommunikatörer anställs, mer pengar läggs på marknadsföring och omorganisation.
Ett aktuellt exempel är Nya Karolinska Sjukhuset, där ett antal studier pekar på att kostnaderna blivit lägre och kvaliteten för patienterna högre om läkar- och sjuksköterskeprofessionerna hade fått större inflytande över såväl sjukhusbyggandet som arbetsorganisering.
När nya ledningsregimer införs oreflekterat – ofta med de mest välvilliga avsikter – kan biverkningarna i termer av bristande mening, ekonomi och kvalitet i det professionella arbetet bli förödande. ”Lita på vårt professionella omdöme”, avslutade Jonna Bornemark sitt tal i samband med riksdagens öppnande.
”Behåll förmågan att bli ursinnig och chockad”, citerade Wolodarski journalisten Masha Gessen, och påminde om att avprofessionalisering bidrar till att underminera demokratin.
Vi instämmer i båda dessa uttalanden och menar att värnande om professionsbaserade styrformer, det vill säga professionernas makt över såväl tanke som utförande och ekonomi, måste sättas högt på varje demokratiskt sinnat politiskt partis agenda.