REPLIK. Per Wikholm, Ralf Sundberg och Lars-Erik Litsfeldt har i en debattartikel i UNT 16/1 uppmanat socialministern att tillsätta en sanningskommission för att gå till botten med Livsmedelsverkets kostråd. Har kostråden bidragit till ökad hälsa eller tvärtom till ohälsa såsom ökad övervikt och andra folksjukdomar?

Socialstyrelsens Expertgrupp för kost-, motions- och hälsofrågor publicerade den första upplagan av de svenska kost- och motionsrekommendationerna för fyrtio år sedan. Dessa byggde på den tidens kunskap om sambandet mellan kostens sammansättning och risken för en rad olika sjukdomar. Många andra västländer kom under följande år ut med liknande rekommendationer.

Dagens rekommendationer bygger vidare på omfattande utredningar av expertgrupper tillsatta av WHO och EU. För cirka trettio år sedan utkom den första upplagan av de nordiska näringsrekommendationerna (NNR). Jag var medlem i Expertgruppen under drygt trettio år och ledde arbetet med de två första upplagorna av NNR.

Debattartikeln tar upp ett antal kost-hälsa-samband som blivit kända under denna fyrtioårsperiod och några av dem först under de senaste tio åren. Allt detta kommer att behandlas av den forskargrupp, som nu arbetar med en ny upplag av NNR.

Författarna undrar hur säkert det var att byta ut naturligt mättat fett, som vi ätit i årmiljoner, mot vegetabiliska oljor och margariner? Man påpekar att det vita mjölet liksom härdade margariner alla är nymodigheter som bara funnits under knappt ett århundrade. Rekommendationerna bör således baseras på en kost som ligger långt tillbaka i tiden.

De svenska kostrekommendationerna har beaktat dessa aspekter men allra främst vad gäller fysisk aktivitet. Redan i den förs­ta upplagan påpekades att de flesta av oss är alltför inaktiva och den rekommendation som kom först i ordningen, rörde fysisk aktivitet.

Det är betecknande att författartrion helt tycks negligera betydelsen av ändringar i energiförbrukningen och förhållandet mellan energiintag och energiförbrukning.

Vilken tidpunkt i vår historia bör vi ha som utgångspunkt för utformningen av dagens kostrekommendationer? När det gäller ”naturligt mättat fett, som vi ätit i årmiljoner” skulle vi i så fall gå tillbaka till förfäder som inte tillhörde arten Homo sapiens. Hur mycket mättat fett åt dessa grupper och var fanns dessa fettsyror? Vårt nuvarande höga intag av detta fett kommer dels från idisslare, dels från härdat fett. Hur mycket fett kunde man få från vilda får, getter, uroxar, visenter och olika hjortdjur?

De jägarfolk, som följde den tillbakadragande inlandsisen, levde troligen som inuiterna runt Norra ishavet. Hos dessa grupper var fett från fisk, säl och val samt ren en mycket viktig energikälla. Men den relativa andelen mättade fettsyror var låg. När det sedan gäller de jägar/samlarfolk, som under sten- och bronsåldern bodde i Norden, så hade man oftast en rik tillgång på olika livsmedel, både från djur- och växtriket. Men särskilt mycket fett fanns normalt inte i denna föda och än mindre mättat fett.

Författarna framhåller att det har funnits välrenommerade forskare som ifrågasatt kostråden, men att inga av dessa har fått ingå i expertgrupperna. Om vi håller oss till de första 20 åren så kom kritiken främst från två håll. Det var dels förespråkarna för en vegetarisk kost, som bland annat ifrågasatte de relativt höga fettrekommendationerna och det förhållande att kött och köttprodukter fanns med i kostrekommendationerna. Den andra gruppen var några läkare med förankring i läkemedelsforskningen. De var tveksamma framför allt till fettrekommendationerna vad gäller ateroskleros och rekommendationerna om begränsat saltintag och blodtrycket. ”Varför rekommendera en osmaklig kost när det fanns så effektiva läkemedel?”

Under senare år har begreppet evidensbaserad forskning blivit ett honnörsord inom den medicinska forskningen och närliggande vetenskaper. I de flesta fall innebär det att kontrollerade studier bör ligga till grund för olika beslut.

Det finns otaliga problem att lösa om man med randomiserade studier vill testa befolkningsinriktade kostrekommendationer med målsättningen att samtidigt minska risken för ett antal olika folksjukdomar.

Vad skall man mäta? Antalet faktiska insjuknanden? Eller skall man nöja sig med markörer som blodfetter eller kroppsvikt? I det förra fallet krävs en uppföljningstid av minst tio år, i det senare fallet kan man nöja sig med en kortare tid. Det behövs minst två typer av kost, varav en är kontroll. Skall denna kontrollkost vara en kost enligt NNR eller en kost som återspeglar vad den svenska befolkningen i genomsnitt äter?

Sedan gäller det att få de tusentals deltagarna att verkligen följa den kost de blivit anvisade. Stora grupper behövs för att få tillräckligt många sjukdomsfall för att kunna påvisa en statistisk säkerställd skillnad. Det har faktiskt genomförts väl kontrollerade långtidsstudier i exempelvis amerikanska fängelser, i kloster och på mentalsjukhus! Men detta är knappast något man kan tänka sig i dag.

De av författarna åberopade viktminskningsstudierna är i det här sammanhanget enkla att genomföra. Kroppsvikten är lätt att följa och den ändrar sig snabbt – både neråt och uppåt. Kosten är relativt enkel att kontrollera medan det ofta brister i rapporteringen av energiintag och energiförbrukning.

Så vitt jag vet har de tre författarna i många olika sammanhang kritiserat de nuvarande kostrekommendationerna utan att komma med några egna förslag om kostens genomsnittliga innehåll av fett inklusive mättat fett, kolhydrater och kostfiber, protein samt koksalt. Det går inte att komma undan med att hävda att dessa förhållanden är individuella och kan uppvisa stora variationer.

Vi måste ha nationella normer för de offentliga måltiderna och som referens i olika sammanhang. Jag välkomnar ett sådant förslag om den fortsatta debatten skall vara seriös och meningsfull.

Åke Bruce
med dr, professor emeritus (tillämpad näringslära)
UNT 3/2 2011