Varför fortsätter Sverige tvångsdeportera människor till kriget i Afghanistan? Vi är hundratusentals svenskar som drabbas av detta i våra dagliga liv.

Det handlar ju om etablerade samhällsmedlemmar som har levt här i flera år, i väntan på Migrationsverkets försenade beslut.

Det handlar om våra familjemedlemmar, skolelever, kolleger, församlingsmedlemmar och idrottskamrater.

Ingen skall utvisas till Afghanistan eftersom det är ett av världens farligaste länder. Dessutom blir rättsosäkerheten i de svenska asylprocesserna allt mer uppenbar.

Hur står det till med det Sverige som ni socialdemokrater själva beskrev i ert valmanifest 2014: ”Sveriges röst för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter ska åter höras i världen”?

Vår oro är stor, och frågorna är många. Men vi vill nu koncentrera oss på Christina Höj Larsens (V) två frågor till dig justitieminister Morgan Johansson (S), under interpellationsdebatten fredagen 29 mars. Det handlar om två högst relevanta frågor om de pågående tvångsdeportationerna, som justitieministern inte lyckades svara på. Inte med annat än ett återkommande: ”Vi kan inte ha fri invandring”. Men det var ju inte det debatten handlade om!

Debatten handlar om Sveriges förlängda återtagandeavtal med Afghanistan, som bland annat baserar sig på ”ett värdigt, säkert och ordnat återvändande”.

Avtalet som tecknades i oktober 2016 har varken utvärderats eller reviderats sedan dess, utan förlängdes utan vidare diskussion i oktober 2018.

Sveriges tvångsdeportationer till kriget i Afghanistan pågår med oförminskad intensitet. Men ett pågående krig är per automatik varken värdigt eller säkert. Antalet civila dödsoffer i Afghanistan uppgick under 2018 till rekordhöga 3 804 personer, en ökning med elva procent från året innan. Och vad som menas med ”ordnat” i detta kritiserade avtal, är högst oklart då Afghanistans båda flyktingministrar sedan 2016 upprepade gånger offentligt vädjat till mottagarländerna i EU: ”Skicka inte människor hit”

I praktiken är avtalet alltså brutet för länge sedan, men Afghanistan kan inte själv säga upp det, eftersom det är förenat med mutor i form av biståndspengar.

”En rävsax” som Christina Höj Larsen beskrev det under fredagens debatt. På grund av kriget – som har pågått i över 30 år – har Afghanistan som bekant enorma problem med en försvagad regering, korruption, begränsad samhällsservice, bristande sjukvård och utbredd fattigdom och svält.

Christina Höj Larsens två frågor lyder alltså:

– Har regeringen utvärderat avtalet med Afghanistan, och i så fall, på vilka grunder och vilka slutsatser kom man fram till?

– Avser ministern att ta några initiativ för att hörsamma den afghanska regeringens vädjan och stoppa av- och utvisningarna till Afghanistan?

Förutom den tomma frasen ”Vi kan inte ha fri invandring” upprepade Morgan Johansson också meningen ”återvända till sitt hemland” flera gånger. Detta tyder bara på en enorm arrogans och okunnighet.

För många av Sveriges nya samhällsmedlemmar med afghanskt ursprung handlar det alls inte om något ”återvändande” – de har aldrig varit i Afghanistan. De har levt hela sina liv på flykt, som papperslösa i något grannland där de inte är välkomna.

Men här i Sverige välkomnade vi dem, med både öppna hem och öppna hjärtan. Och detta för fyra år sedan. Nu är de våra familje­medlemmar.

De är våra skolelever, jobbarkompisar, idrottskamrater, församlingsmedlemmar och grannar. Sverige är vårt gemensamma hemland nu.

Nu vill vi ha ett svar på Christina Höj Larsens två frågor ovan, och vi kräver:

– Riv återtagandeavtalet!

– Stoppa Sveriges tvångsdeportationer till kriget i Afghanistan nu!

Ingrid Eckerman, allmänläkare, Stockholm

Karin Fridell Anter, docent i arkitektur, Uppsala

EvaMärta Granqvist, journalist och konstnär, Hörby

Marit Törnqvist, illustratör och författare, Ödeshög (född i Uppsala)

Fotnot: Över 1 200 personer från hela ­landet har hittills skrivit under denna ­artikel i form av en namninsamling.