Byggherrarna blir för byggnadsnämnden människor av kött och blod medan allmänheten förblir en grå massa. Så skrev Ulla Fries träffande på UNT Debatt 27/12 -10. I ett aktuellt fall finns namnen på 1 152 personer i denna gråa massa. Så många har nämligen hittills skrivit på protestlistorna mot planerna på att skövla Eriksbergsskogen mellan Marmorvägen och Kvickstensvägen.
För Uppsalaborna är det en av de gröna vandringsvägarna till Hågadalen. I skogen finns ett stort bestånd av månghundraåriga tallar. Terrängen är omväxlande med dalgångar, berg som går i dagen och ett nät av stigar. På våren blommar stora mängder vitsippor och liljekonvaljer. På hösten kan man hitta den ovanliga blomkålssvampen. Djurlivet är rikt och på nära håll kan man möta rådjur, harar, rävar, grävlingar och ekorrar.
Eriksbergsskogen är ett allmänintresse. Den fyller en viktig uppgift som grön korridor mellan Stadsskogen och Hågadalen. Genom skogen kan djur och växter förflytta sig mellan de båda naturreservaten.
Den korridor som finns på andra sidan Kvickstensvägen räcker inte. För djuren är Eriksbergsskogen den naturliga vägen som relativt ostört leder till och från Hågadalen.
På skogens många stigar rör sig varje dag ett stort antal människor. Här möts alla åldrar. Barnvagnar, trehjulingar, rollatorer och gångstavar samsas med studenternas cyklar. I omedelbar närhet till det område som skall skövlas ligger en förskola, en lågstadieskola och en scoutstuga. Skogsstigarna fungerar som en trygg, bilfri väg till och från de olika skolorna. Skogen används till både undervisning och lek. Barnen bygger kojor och klättrar bland de lagom höga bergknallarna. Här och var i skogen hittar man även orienteringsklubbens orange-vita skärmar.
I skogen finns en lång träbro där flera generationer ungar har lekt Bockarna Bruse. En rönn utmed en av stigarna har förvandlats till ett ”nappträd” där man hänger borttappade eller avlagda nappar. På nära avstånd från bostaden kan områdets äldre ta sin dagliga tur genom skogen. Att bli hänvisad till andra sidan av den tätt trafikerade Norbyvägen eller ner till Hågadalen är för många inte ett realistiskt alternativ.
Bostäderna i området hör till 60-talets miljonprogram. De negativa sidorna av detta bostadsbyggande kompenserades genom närheten till naturen. De boende behöver inte titta in i en husvägg utan kan följa årstidernas växlingar utanför knuten. Den gröna miljön är karakteristisk för Eriksberg och en anledning för många att bosätta sig här. När villaägarna i Norby har sina trädgårdar att glädjas åt så har hyresgästerna i Eriksberg sin skog.
Bostadsbristen får inte leda till ett undantagstillstånd där alla andra viktiga värden åsidosätts. I det här fallet offras dessutom väldigt mycket för att åstadkomma mycket lite. Det område man vill exploatera rymmer av naturliga skäl inte så många bostäder.
Före valet lanserade Centerpartiet ett förslag till en Nationalstadspark i Uppsala. Man ville säkra de gröna kilar som flätar samman Nåsten–Hågadalen–Stadsskogen och Årike Fyris. I valrörelsen profilerade sig även Folkpartiet med budskapet om ”fler och finare grönområden”.
Den exploatering som nu förbereds står i direkt strid mot dessa vallöften. Det finns därför skäl att tro att C och FP nu tar sitt ansvar och sätter stopp för skövlingen av Eriksbergsskogen.
Ingegerd Ahlroth
Mofid Ibrahim
Corinna Mosca,
Johan Pettersson
nätverket Eriksbergsskogens vänner
UNT 21/1 2011