Det väder som råder en viss dag på en viss plats kan beskrivas som en liten bit i ett stort pussel, som i sin helhet ger en bild av klimatet.

Vädret utspelas alltså inom klimatpusslets ramar, men den pågående klimatförändringen gör att hela ramen förflyttas. Extremväder ligger nära kanten på ramen och när ramen är i rörelse förändras också sannolikheterna för såväl kraftig nederbörd och översvämningar som torka och storbränder. Det är mot den bakgrunden som sommarens extremväder för det första ska förstås. För det andra är extremvädret en varningssignal i nutid om en framtid, där dagens extrema händelser kan bli det normala.

De som säger att extremvädret inte har med klimatförändringen att göra har därför fel.

Visst hade de extrema väderhändelserna den här sommaren kunnat ske även utan mänsklig klimatpåverkan, men det kan sägas om vädret även i ett förändrat klimat år 2050. Med den logiken beror då ingen väderhändelse på klimatet. Det är en missvisande retorik som bygger på en statisk och avgränsad syn på vetenskapen om klimatet.

En förklaring till den förvirrade debatten kan vara att extremväder är en känslig fråga ett valår, särskilt när politiken varit alltför passiv med tanke på de många studier som pekat på stora behov av klimatanpassning. Den som spelat ner klimatfrågan och arbetet med att förebygga utsläpp och anpassa samhället till den klimatförändring som redan pågår vill förstås hellre skylla på vädret än erkänna att man gjort för lite.

Det är beklagligt och när det sägs att klimatanpassning inte bör diskuteras ens i samband med extremvärder blir det riktigt märkligt. Det sägs att det parasiterar på olycka, men i så fall får cancersjukas situation inte vara utgångspunkt för en vårddiskussion eller dåliga skolresultat leda till utbildningsdebatt.

Samhället måste våga se klimatfrågan i vitögat för att kunna hitta rätt lösningar. Att ducka för problemen, eller att nöja sig med tillfälliga, och oftast akuta, insatser mot extremväder, är att svika de som drabbas både i dag och i morgon.

Vi måste nämligen på allvar börja räkna med ett förändrat klimat. Den klimatpolitik som förs – och som inte ens innehåller de blygsamma skatteförändringar som samtliga dåvarande riksdagspartier enades om i Klimatberedningen redan 2008 – räcker inte på långa vägar för att bromsa klimatförändringen. Sverige, EU och världssamfundet har än så länge misslyckats med tillräckligt snabba utsläppsminskningar. Det betyder inte att all klimatpolitik är dålig, och det finns en del bra förslag även i den svenska valdebatten, men de når inte tillräckligt långt.

Därför måste vi räkna med en stigande medeltemperatur och även en ökad nederbörd i Sverige under kommande decennier. Det finns forskning som tyder på att detta i slutet av det här århundradet leder till skyfall med 20–30 procent mer regn jämfört med slutet av 1900-talet. Och samtidigt ökar även risken för längre perioder med torka. Exakt hur det blir är oklart, svaret varierar med tid och plats, klimatmodell och – framförallt hur stora utsläppen blir. De politiska beslut som fattas idag har därför stor betydelse för framtiden.

Vad detta betyder för skadornas storlek i samhället beror i sin tur på vilka åtgärder som vidtas för klimatanpassning. Hittills imponerar inte beslutsfattandet i den frågan heller. Trots mycket forskning och en stor statlig utredning om samhällets sårbarhet till följd av klimatförändringarna saknas oftast både resurser och hållbar planering, inte minst i vattennära miljöer.

Att valrörelsen efter den här sommarens extrema väderhändelser inte handlar mer om dessa viktiga frågor är sorgligt. Det är visserligen inte konstigt att andra viktiga politiska frågor ges stor uppmärksamhet. Men om oviljan att prata klimatanpassning motiveras med att väder och klimat inte hör samman – ja då sprider man en vanföreställning som i bästa fall döljer okunskap.

Mikael Karlsson , ordförande European Environmental Bureau, fil dr miljö- och energisystem

Pär Holmgren , författare, hedersdoktor i meteorologi

Olle Häggström , professor matematisk statistik, Chalmers