Självmord borde förebyggas på samma sätt som vi arbetar inom andra områden. Störtande flygplan, hotande fiender, skenande kostnader och smittande virus är exempel där gigantiska ansträngningar görs för att identifiera risker, kartlägga händelser, utforska sammanhang och hitta grundorsaker – allt med syftet att vidta åtgärder.
År 1965 dog 1313 personer i trafiken. Det motsvarade en död per 2,2 miljoner körda mil. Systematiskt arbete med trafiksäkerhet har gett resultat. År 2018 dog 325 personer, motsvarande en död per 25 miljoner mil. Arbetet hindras inte av att en del olyckor lämnar vissa frågor obesvarade. Det går ju ofta inte att veta exakt hur till exempel farten, däcken, vägen, reglerna, föraren och vädret inverkade på en olycka.
Men vi kan veta vilka faktorer som är relevanta, både för att förstå en viss olycka och för att driva ett systematiskt förbättringsarbete. På samma sätt kan självmord minskas. I Sverige dog 1268 personer i självmord under 2018. Det är hög tid att en nollvision formuleras även för självmord.
Eftermiddagen 24 september 2018 hittade jag min son Ivar, okontaktbar. Poliser och ambulanser kom. All uppmärksamhet var på att rädda Ivar och att ta honom till Akademiska. Men den dagen dog Ivar. Och tillvaron raserades för de som hade Ivar i sin värld. Alla frågade ”Varför?”.
Att polisen skulle komma tillbaka och ställa frågor, och att även andra myndighetspersoner skulle knacka på för att utreda vad som hänt, såg jag som självklart. Kanske skulle det inte ske samma kväll, men naturligtvis under de närmsta dygnen. Eventuellt brott måste ju utredas och uteslutas. Och kunskap om ”varför” måste samlas för att användas i förebyggande arbete, men även för att stödja alla sörjande.
Men dagarna gick. Jag ringde polisen och frågade hur utredningen skulle göras. ”Vi gör ingenting för att utreda hans självmord” blev svaret. Ingen annan samhällsfunktion gjorde det heller. Ivars anhöriga, vänner, skolpersonal, bekanta – chockade och i oändlig förtvivlan – var lämnade att själva plocka bland fragmenten så gott vi kunde för att försöka förstå orsakerna till detta helt oväntade självmord.
Ett år senare har inte någon ställt en enda systematisk fråga för att kartlägga hotbilden mot Ivar. Det är inte så att Ivar levde i utkanten av samhällssystemet eller hamnade under någon radar. Tvärtom. Ivar föddes på Akkis och bodde hela livet på samma adress i ett vanligt villaområde i Uppsala.
Hans sociala nätverk var stort. Han var älskad och uppskattad som en varm, vänlig, glad, trevlig, artig, lugn och begåvad person. I en av sina idrotter tävlade han för Sverige i VM sex år i rad. Han ferie-jobbade och betalade skatt. 2017 gick han ut vanlig kommunal grundskola med utmärkta betyg och fortsatte till gymnasiestudier. Han var en bra Uppsala-grabb med en lovande framtid.
Ett självmord är en allvarlig händelse. Förutom meningslös död orsakas lidande livet ut för väldigt många. Allvarliga händelser brukar innebära att en utredning görs och att åtgärder föreslås. Så sker inte i Uppsala när det rör självmord. Ivars självmord möts av tom tystnad. Det finns ingen roll eller funktion för att utreda varför självmord sker i Uppsala.
Tillfället att samla viktig kunskap om vilka faktorer som var farliga för Ivar slarvas nu bort. Sannolikheten att samma faktorer kan orsaka mer psykisk ohälsa och kanske även fler självmord lämnas oadresserad. Ivars död passeras med en axelryckning.
Om självmord ska kunna förebyggas i större utsträckning än i dag måste vi höja viljan och förmågan att vara i meningsfulla samtal om ämnet. Men Uppsalas myndighetsfrånvaro rättfärdigar snarare en tystnadskultur kring självmord.
Förtigandet gör att mystifieringen av självmord inte utmanas. Ställda inför det förfärliga med självmord säger många att ”det går inte att fatta, inte att veta, inte att förhindra”. Uppgivenheten spiller över på vår oförmåga att hantera psykisk sårbarhet och ohälsa i största allmänhet.
Vi kan visst fatta, veta och förebygga. En haverirapport för varje självmord skulle vara ett steg på vägen. Blotta existensen av en sådan höjer medvetenheten om riskfaktorer. Grundorsaker kan identifieras och problematiseras med hjälp av exempelvis rotfelsanalys, en standardmetod känd för att fråga ”varför” fem gånger i rad.
En haveriutredning är vår sista chans att höra och förstå något av självmördarens förtvivlan. Väl genomförd hjälper den sörjande att leva med sorgen. Omsatt till handling lindrar den psykisk ohälsa och förebygger självmord.