Ett glas svenskt dricksvatten innehåller, förutom vatten, tusentals andra kemiska ämnen. Det handlar om både naturligt förekommande ämnen och syntetiska kemikalier. De allra flesta av dessa förekommer i mycket låga halter och det är rimligt att anta att dessa i normalfallet inte utgör någon risk för människors hälsa.
Men det kontrollsystem som myndigheter och dricksvattenproducenter använder måste konstrueras på ett sätt så att de kan upptäcka faran om det en dag finns hälsofarligt höga halter av ett kemiskt ämne i den stora höstack av kända och okända ämnen som finns i vårt dricksvatten.
Dricksvatten är vårt viktigaste livsmedel, faktiskt det enda livsmedel vi inte klarar oss utan, med en daglig konsumtion på 2 till 2,5 liter per person. När det gäller risker från hälsofarliga föroreningar i andra livsmedel, till exempel bekämpningsmedelsrester i frukt och grönsaker eller miljögifter i fisk, så brukar man säga att ett sätt att undvika riskerna är att äta en varierad kost.
Äter man många olika livsmedel från olika källor minskar risken att man exponeras för höga halter av miljögifter, om dessa råkar finnas i en viss vara eller i ett visst parti av en vara. Denna princip gäller dock inte för dricksvatten.
För de allra flesta i befolkningen kommer dricksvattnet från ett och samma dricksvattenverk under en stor del av livet och vi har i praktiken ingen möjlighet att ”äta varierat” när det kommer till dricksvattnet.
Dricksvatten konsumeras också av hela befolkningen, från spädbarn till äldre. Det stora intaget, den livslånga konsumtionen och det faktum att vi dricker vatten från ett och samma dricksvattenverk under stora delar av livet leder oss till slutsatsen att även låga halter av kemiska föroreningar i dricksvatten kan utgöra en risk för människors hälsa.
Sverige har ett välutvecklat system för att övervaka halterna av det trettiotal organiska kemiska ämnen (eller grupper av ämnen) där Livsmedelsverket satt upp gränsvärden. För kemiska ämnen som vi redan vet utgör en fara för människors hälsa och som kan förorena dricksvatten så är detta ett välfungerande system.
Men det är orimligt att tro att det enbart är dessa trettiotalet ämnen som kan utgöra en hälsofara för människor om de förorenar dricksvattnet. I miljön har det spridits hundratusentals syntetiska kemikalier och det finns också ett mycket stort antal naturliga ämnen som kan ha hälsofarliga egenskaper.
Dagens kontrollsystem kan inte hantera morgondagens utmaningar med ett nästintill oändligt antal kemikalier i miljön som potentiellt kan förorena dricksvattnet.
Inom toxikologins område har det under de senaste åren skett en snabb metodutveckling som gör det möjligt att mäta effekterna av hälsofarliga kemikalier i dricksvatten, i stället för att fokusera på halterna av kemikalier. Effekterna kan mätas i laboratorieodlade mänskliga celler, som modifierats för att kunna upptäcka specifika oönskade effekter.
Att fokusera på effekterna snarare än halterna har stora fördelar eftersom vi då kan upptäcka även tidigare okända hälsofarliga kemikalier i vattnet och även så kallade cocktaileffekter som kan uppstå då flera kemikalier samverkar med varandra.
Att även i framtiden helt förlita sig på haltbestämningar vore en återvändsgränd, då det oändligt stora antalet kemikalier i miljön gör det omöjligt att övervaka alla ämnen och vi inte har tillräcklig kunskap om dessa kemikaliers toxiska egenskaper för att välja ut enbart de hälsofarliga. Att inrikta sig på effekterna av kemikalier är också logiskt, eftersom det är just de negativa biologiska effekterna av ett kemiskt ämne som gör att vi definierar det som toxiskt.
Dricksvatten är det enda livsmedel som inte ska innehålla några biologiskt aktiva ämnen. Utöver de gränsvärden som finns för ett antal kemiska ämnen kräver dricksvattenlagstiftningen att vattnet inte ska innehålla ”ämnen i sådant antal eller sådana halter att de kan utgöra en risk för människors hälsa”.
Det finns dock inte något systematiskt kontrollarbete för att följa upp detta krav från lagstiftaren. Här kan de nya effektbaserade metoderna, som under de senaste åren utvecklats av toxikologiforskare världen över, utgöra ett helt nytt angreppsätt för att säkerställa att dricksvattnet faktiskt uppfyller de krav som lagstiftaren ställer.
Som ett komplement till dagens gränsvärden för halter av enskilda ämnen behöver vi utveckla gränsvärden för vilken biologisk aktivitet vi kan acceptera i dricksvatten utan att det utgör någon risk för människors hälsa.
Dagens system för att hantera riskerna med kemiska föroreningar i dricksvatten, med uppsatta gränsvärden och haltbestämningar av ett trettiotal kemiska ämnen, fungerar väl för de hälsofaror vi redan känner till. Men för att hantera morgondagens utmaningar med okända kemikalier och säkerställa att dricksvattenproducenterna kan leverera ett säkert och hälsosamt dricksvatten även i framtiden måste kontrollsystemet moderniseras och kompletteras med krav på att mäta effekterna av kemikalier i dricksvatten.
Vi uppmanar beslutsfattare, myndigheter och dricksvattenproducenter att modernisera kvalitetskraven för dricksvatten och utnyttja de vetenskapliga landvinningar som gjorts inom toxikologins område de senaste åren.
Med ett kvalitetssystem som kombinerar dagens gränsvärden för kända hälsofarliga ämnen med effektbaserade gränsvärden för okända kemiska ämnen och cocktaileffekter kan dricksvattenproducenterna fortsätta leverera dricksvatten av hög kvalitet och utan hälsofarliga kemiska föroreningar även i framtiden.