Romer tvångssteriliserades inte

En statlig utredning har visat att de svenska steriliseringarna inte riktade sig mot etniska grupper. Ändå har integrationsminister Erik ­Ullenhag (FP) påstått att svenska romer utsatts för tvångssteriliseringar. ­Romerna vinner inte på dessa felaktiga påståenden, skriver Gunnar Carlsson.

28 oktober 2013 16:31

Den skånska polisens register över romer kan ses i ett större sammanhang där vitt spridda fördomar mot romer redan tidigare inneburit registreringar och diskriminering i Sverige. I ett större europeiskt perspektiv är förföljelserna väl kända. Den nazityska regimen utsatte romerna för folkmord.

Det är lätt att mot den här bakgrunden förstå upprördheten mot polisens registreringar, trots att vi inte vet hur de använts.

Samtidigt vinner varken romer eller myndigheter på felaktiga påståenden.

Så har till exempel integrationsminister Erik Ullenhag (FP) vid flera tillfällen, både före och efter avslöjandet av de skånska registren, påstått att de svenska romerna utsatts för tvångssteriliseringar (DN 8/9, 23/9). Det stämmer inte.

De svenska steriliseringarna är numera väl utforskade. Efter en uppmärksammad och omstridd artikelserie i DN 1997 tillsattes den statliga steriliseringsutredningen (SOU 2000:20).

Den kunde konstatera att steriliseringarna inte riktat sig mot etniska grupper, möjligen med undantag för personer som klassificerats som ”tattare”. Men den bedömningen var mycket osäker på grund av det statistiska underlaget, betonades det. ”Steriliseringar av personer angivna som samer och zigenare tycks däremot ha skett i mycket liten utsträckning; utredningsresultatet ger inte stöd för att steriliseringar var särskilt riktade mot dessa som grupper”, skrev utredningen.

Om regeringen i samband i sitt arbete med en vitbok om de svenska romerna kommit fram till ett annat resultat än ett antal forskare, finns det skäl att redovisa det.

Eftersom okunskapen bland allmänheten är stor om steriliseringarna och olika vanföreställningar om den svenska politiken ibland cirkulerar i medierna är det olyckligt att nya felaktigheter sprids.

Fram till dess att lagen ändrades 1975 gjordes cirka 63 000 steriliseringar, varav de flesta vara frivilliga. Direkt tvång förekom i cirka 6 000 fall främst på 30- och 40-talen. Men många utsattes för indirekt tvång, i form av olika villkor för att godta ingreppen, andra utsattes för övertalning.Sammanlagt kan knappt hälften av alla steriliserade ha utsatts för olika grader av tvång.

Bland dem som steriliserades dominerade kvinnor stort. Ofta var de i en socialt utsatt position. Ursprungligen riktade sig tvånget mot personer som kallades ”sinnesslöa” (till exempel utvecklingsstörda eller mentalsjuka). Det kunde senare vidgas till att även omfatta personer med ”aso­cialt levnadssätt”. Andra motiv var medicinska (fara för liv eller hälsa vid graviditet) eller var kopplat till tillstånd för vissa aborter. En särskilt utsatt grupp var tidigt kvinnor på institution, där ett villkor för utskrivning kunde vara sterilisering.

Från 1930-talet utvecklades praktiken från dominerande tvång till dominerande frivillighet (”utsläpade mödrar” med ett antal barn) med 1950-talet som en brytningsperiod.

Påståendet att steriliseringarna utgjorde ett centralt inslag i bygget av den svenska välfärdsstaten är tvivelaktigt. Välfärdsstaten växte huvudsakligen fram efter andra världskriget, medan steriliseringspolitiken hade sitt ursprung i 1930-talet. Redan i de nya socialpolitiska utredningarna på 40-talet var frågan marginaliserad, som historikern Mattias Tydén visat. Frågan fanns inte heller med i de generella välfärdsreformer som genomfördes.

Total partipolitisk enighet rådde om de lagar som infördes 1934 och 1941, möjligheten till tvång när ”samtycke” inte kunde ges ifrågasattes inte. Det rådde också enighet när lagen avskaffades.

Steriliseringarna var aldrig en stor fråga i partiernas politik. När den nya lagen, som helt byggde på frivillighet, trädde i kraft 1976 kom steriliseringarna att öka kraftigt.

Enligt en lag införd 1999 kom cirka 1 700 personer som tvångssteriliserats att senkommet få en särskild ersättning av staten.

Tvångssterilisering fanns dock kvar i Sverige vid könsbyte ända fram till i år då en lagändring genomfördes. Tvånget som de transsexuella utsattes för ifrågasattes först på ett sent stadium i debatten.

Gunnar Carlsson
kulturskribent, tidigare nyhetschef UNT
UNT 29/10 2013

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!