Sverige befinner sig för närvarande i ett oklart politiskt läge. Vi vet inte vem som ska bilda regering, vilket skapar osäkerhet om politikens innehåll.

På ett område tycks dock de båda huvudkandidaterna som rege­ringsbildare vara ganska överens: kriminalpolitiken.

Frågor om brottslighet får allt större utrymme, ofta med undertonen att den generellt sett skulle öka. Diskussionen handlar ofta om problem knutna till avgränsade geografiska områden, som Gottsunda i Uppsala. Lösningarna handlar allt mer om hårdare tag. Som forskare om brottslighet och samhällets insatser för att hantera den är vi bekymrade över bristen på nyanser i politikens inriktning.

Artikelbild

Maritha Jacobsson

I dag håller det nystartade Cent­rum för socialt arbete ett symposium med presentationer av forskning om våld, kön och brottslighet. Vi diskuterar detta ur brottsutsattas perspektiv med ambitionen att bidra till bättre stöd och upprättelse. Men vi vill också förstå dem som begår brott. Hur kommer det sig att vissa blivit gärningspersoner? Hur kan vi minska risken att det händer igen?

Kriminalitet är ofta vad vi kallar ”könad”. Det betyder att det finns tydliga mönster i hur kvinnor och män utsätts för eller begår brott.

För många brottstyper är den stora majoriteten av gärningspersoner män. Det gäller till exempel vålds- och sexualbrott. En komponent i att minska på sådan brottslighet är att förstå hur den hänger samman med maskulinitet. Som samhälle behöver vi diskutera hur det kommer sig att män är mer våldsbenägna än kvinnor.

En annan sida av samma mynt är att vi har svårt att förhålla oss till män som offer.

Detta trots att män är i stor majoritet bland dem som utsätts för exempelvis gatuvåld. Män som utsatts kan bemötas på andra sätt av omgivningen än kvinnor. Samtidigt kan de också själva uppleva vad som hänt annorlunda. Inte minst gäller det brott som går på tvärs mot gängse föreställningar om kön, som när en man blir våldtagen. Uppfattningar om kön kan innebära att de konkreta följderna av ett brott delvis blir olika för män och kvinnor.

Vi har i dag stor kunskap om hur vi kan ge stöd åt både brottsutsatta och förövare. Det finns ingen motsättning i att tänka på båda samtidigt, tvärtom. Färre utsätts för brott om vi blir bättre på att hjälpa förövare till andra handlingsmönster. Ett exempel är den medlingsverksamhet som bedrivs i kommunerna.

Trots höga ambitioner används medling numera i liten utsträckning. Medling innebär att förövare ges möjlighet att möta dem de utsatt för brott under ledning av en medlare.

När medlingen fungerar kan den bidra till att förövaren ser sitt brott ur den utsattas perspektiv. I förlängningen kan hen bli mindre benägen att göra samma sak igen. På samma gång kan medlingen hjälpa den utsatta att gå vidare efter en traumatisk upplevelse. I praktiken har dock medling fokuserat på förövaren. Vi tror att det finns mycket att tjäna på att balansen utjämnas så att även brottsutsatta blir tillfrågade om medling.

Ett annat exempel där kunskap konkret används för förbättring är arbetet mot våld i hemmiljöer och inom nära relationer. Kvinnor som vill lämna en våldsam man befinner sig ofta i en mycket svår situation. Även om det under senare år gjorts påtagliga framsteg i skydd och stöd för dessa kvinnor, finns mycket kvar att göra. I dag utvecklas och erbjuds ett flertal olika typer av behandlingar och insatser för de män som utövar sådant våld. Det är viktigt att insatser finns tillgängliga såväl inom som utanför Kriminalvården. För att detta ska fungera bör det också finnas ett varierat utbud av insatser så att varje individ kan få hjälp anpassad efter sina speciella behov och situation.

För att rikta åtgärder dit de får störst effekt behöver vi veta var brott begås, vilka som drabbas och vilka som är förövarna.

Vi vet att människor som lever i någon form av utsatthet – fattigdom, missbruk, bostadslöshet, exkludering – löper en ökad risk att begå brott.

Men samma grupper löper också en ökad risk att utsättas för brott! Utöver specifika åtgärder mot brottslighet behöver vi göra något åt utsattheten. Detta har sannolikt mycket större effekt på brottslighet än de riktade insatserna. Den som menar allvar med att vilja reducera brottsligheten i samhället i stort, måste alltså framför allt fundera över hur vi hanterar den omfattande sociala utsatthet som finns. Här fyller det skyddsnät av åtgärder som finns inom en välfärdsstat en viktig funktion. Inte minst socialtjänsten har en nyckelfunktion här. Men socialt arbete och andra värdefulla insatser görs också av andra myndigheter och organisationer, som skolan, fackföreningar, religiösa samfund och idrottsrörelsen.

Även om det inte finns nämnvärda belägg för att brottsligheten generellt sett ökar, utgör den ett allvarligt samhällsproblem.

Det är uppenbart när vi till exempel betraktar de händelser som uppmärksammats i Uppsala under senare tid. Men i det sammanhanget får vi inte glömma bort den allvarliga brottslighet som förekommer överallt i samhället. Sådant som sällan får uppmärksamhet i vare sig traditionella eller sociala medier. Här tänker vi på det våld som sker inom väggarna i många hem, eller det nästan normaliserade våld som sker mellan unga män och inte alls är avgränsat till speciella problemområden.

Vilket blir då vårt viktigaste råd till en tillträdande regering? Givetvis att använda den kunskap som finns. Att stärka brottsutsatta, lindra skadeverkningar och samtidigt förebygga fortsatt brottslighet.

Men den viktigaste kriminalpolitiska insikten är att det inte är kriminalpolitiken själv som är viktigast.

Om vi på allvar vill komma åt frågan om kriminalitet ligger de viktigaste svaren någon annanstans. Inom bostadspolitiken, arbetsmarknadspolitiken, integrationspolitiken, utbildningspolitiken och socialpolitiken.