Vi minns hösten 2015. Då samlades 4000 Uppsalabor under parollen ”Refugees Welcome”. Tillsammans med tiotusentals svenskar runt om i landet visade vi vår solidaritet med flyktingarna som kom till vårt land i hopp om en trygg tillvaro. På manifestationen i Stockholm hälsade Stefan Löfven flyktingarna välkomna.
Två månader senare ansåg den politiska majoriteten att Sverige behövde ett ”andrum” från flyktingarna. Riksdagen röstade igenom en tillfällig ändring i utlänningslagen som kraftigt minskade möjligheterna till uppehållstillstånd. Det uttalade syftet var att avskräcka fler flyktingar från att ta sig hit.
Den 18 juni i år röstade riksdagen för att förlänga den tillfälliga lagen i ytterligare två år, trots kraftig kritik från remissinstanser och människorättsorganisationer. Sverige behöver fortfarande sitt ”andrum” anser riksdagen.
Samtidigt som Sverige andas ut ser vi som lever och arbetar nära flyktingarna som kom 2015 hur den förda politiken fullständigt bryter ner dem. I synnerhet ensamkommande barn och unga. När den tillfälliga lagen infördes lovade regeringen heligt att barn skulle undantas de stränga bestämmelserna, barnundantaget. Men så blev det inte i praktiken, det är gruppen barn och unga som drabbats värst av lagändringarna.
Vi som står kvar och gör vårt bästa för att stötta när de orimliga avslagsbesluten kommer. Vi tar nattsamtalen när mardrömmarna och dödsångesten kommer krypande. Vi lappar och lagar unga som bär på trauman efter fruktansvärda erfarenheter. När samhället sviker är det vi som öppnar våra hem för att de inte ska hamna på gatan. Efter flera år av ideellt engagemang är det tungt att orka, men vi gör det ändå för de ungas skull. Det finns inget annat än att fortsätta kämpa.
Sverige borde ta tillvara dessa unga som den resurs de är. De flesta har lärt sig flytande svenska, de är studiemotiverade, många har hunnit ta körkort och utbildar sig inom bristyrken. Det är ett enormt slöseri, både på humana och ekonomiska resurser att utvisa dem.
”Gymnasielagen” har gett ett antal unga tillfällig respit från utvisning men skapar samtidigt en annan oro över att inte leva upp till de höga kraven om fullföljd utbildning och fast anställning. Kommunerna har inte svarat upp genom att erbjuda de utbildningar som behövs för att uppehållstillstånden ska förlängas. Återigen blir de fast i en Kafkaliknande limbo där de inte kan påverka sin egen situation.
Vi ser ett växande skuggsamhälle med papperslösa ungdomar som desperat söker tak över huvudet och försörjning. Där samhället sviker tar den kriminella världen vid och de unga som inte har ett starkt vuxennätverk riskerar att utnyttjas i svartjobb, för droghandel eller prostitution.
I Uppsala har vi otaliga exempel på fall där ensamkommande barn och ungdomar har svikits av rättsstaten Sverige. Dessa unga som samhället helt har släppt taget om har bara civilsamhället att förlita sig på för överlevnad.
Vi som ideellt stöttar gör vad vi kan för att fånga upp, men vi är alldeles för få för att kunna hjälpa alla. Dessutom har vi inga resurser eller bostäder som är det största problemet i Uppsala. Vi kan inte husera hur många ungdomar som helst hur gärna vi än skulle vilja. Det ansvar som den svenska staten har lagt på oss i civilsamhället är fullkomligt orimligt. Att både vara bostadsjour, socialjour, psykakut och ge ekonomiskt bistånd är något vi inte klarar i längden.
Vi som träffar ungdomarna har inte något ”andrum”. Vi har i stället andnöd av ett samhälleligt svek som saknar motstycke i svensk modern historia. Vi frågar oss: när ska dessa unga få andas ut? Gör om och gör rätt! Ge amnesti till alla ensamkommande ungdomar som varit i Sverige i mer än ett år.
Hanna Ammaya, assisterande projektledare Sträck ut din hand mot min
Lucinda Andersson, lärare
Eva Bi Koersner Sinding, egen företagare, ideellt familjehem
Matilda Göranzon, kurator
Aftab Husseini, projektledare Tillsammans
Stefan Isaksson, tjänsteman inom bygg
Suzanna Isaksson, lärare
David Karlsson, lärare
Jet Koopmans, sjuksköterska, god man och frivilligt familjehem
Rickard Larsson, lärare
Ingrid Leemans, forskningshandläggare, frivilligt familjehem
Odin Lindell, projektledare Tillsammans
Johan Lindsjö, veterinär
Susann Johansson, socialpedagog
Lars Nilsson, arkitekt
Ingela Nordin, pensionär
Elisabeth Pettersson, legitimerad psykolog
Petra Rudberg, arkivarie, god man
Elisabet Rundqvist, verksamhetsutvecklare, ideellt familjehem
Salem Sarsour, projektledare Sträck ut din hand mot min
Karin Sehlin, lärare, barnrättskonsult
Ingela Sjunnesson, behandlingsassistent, familjehem
Gerd Falk- Schalk, sjukhuslärare, pensionär
Peter Schalk, professor emeritus i religionshistoria
Johanna Strandh, egen företagare, ideellt familjehem
Lotta Wikman Öman, advokat, ideellt familjehem
Lars Öman, konsult, ideellt familjehem