Ett stort antal ungdomsorganisationer får varje år miljoner i bidrag från stat, landsting och kommuner. Det är rimligt att diskutera dessa bidrag, både utifrån vilka föreningar och organisationer som ska få tillgång till dem och bidragens storlek.Naturligtvis kan man också ställa frågan om det över huvud taget behövs bidrag till ungdomsorganisationer.Nog borde väl ungdomar kunna sysselsätta sig själva alldeles gratis?
Ja, det sker också hela tiden. Men vi som representerar ett par av de största ungdomsorganisationerna i Sverige ser samtidigt att våra verksamheter genererar så oerhört mycket fler aktiviteter i form av friluftsliv, orkesterverksamhet, kurser, organiserade tävlingar med mera genom alla ideella insatser som görs. Av ungdomar förvisso, men framför allt av vuxna ledare som lägger en stor del av sin fritid på organiserad ungdomsverksamhet. I stället för att se offentliga bidrag som en kostnad borde man se hur stor arbetsinsats som samhället verkligen får tillbaka.Begreppet ”mycket för pengarna” kan inte passa bättre än just på dessa verksamheter.
För våra organisationer kommer en stor del av intäkterna från staten via MUCF, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.Bidragen består av en fast del per organisation och en rörlig del per medlem och per förening. Denna modell infördes på 1990-talet men då fanns en gräns så att de rörliga bidragen först började betalas från medlem nummer 3001.
För några år sedan ändrades detta så att de rörliga bidragen betalas ut från första medlemmen. Detta har medfört att ett stort antal nya ungdomsorganisationer har kommit in i systemet, organisationer som får bidrag efter samma regler och måttstock som de som verkat i många decennier.Ur många aspekter är det bra med nya ungdomsorganisationer, vi vill verkligen att ungdomsrörelsen växer. Det finns heller inget som försvarar att en gammal organisation ska få bidrag på gamla meriter.
Men samtidigt som antalet bidragsberättigade ungdoms-organisationer ökat kraftigt, har den totala anslagsvolymen legat i princip stilla. Det är alltså fler som ska dela på samma summa pengar. Paradoxalt nog leder detta till att när stora etablerade ungdomsorganisationer som Spelhobbyförbundet (Sverok) och Riksförbundet unga musikanter (RUM), ökar sina medlemstal så minskar de statliga bidragen. Som exempel har det för RUM:s del lett till uppsägningar av personal och nedläggning av ungdomstidningen Rumba.I längden är detta orimligt.
Det måste gå att göra om bidragsmodellen så att nya organisationer kan välkomnas utan att gamla etablerade organisationer behöver minska sin verksamhet.Om medlemsantalet sjunker är det rimligt att detta leder till minskade bidrag men så är inte fallet, tvärt om.
Vi har naturligtvis uppvaktat MUCF i denna fråga, men utan resultat.Vi har därför även skrivit till utbildningsdepartementet där bidrag till ungdomsorganisationer hanteras av skolminister Anna Ekström.Svaret från departementet var substanslöst men det var ju roligt att de tycker att vi utför ett viktigt arbete. De etablerade ungdoms-organisationerna behöver stabilitet och långsiktighet. Att statsbidraget till en organisation plötsligt sjunker med miljonbelopp från ett år till ett annat innebär dock raka motsatsen.Det påminner om den gamla modellen för fastighetsskatt där villaägaren plötsligt blev flera tusenlappar fattigare för att grannen hade sålt sitt hus. Det var ett orimligt system som även ledde till regeringsskifte 2006.
Hundratusentals ungdomar och tusentals ledare är aktiva i våra organisationer.De förtjänar ett stabilt system för statsbidragen som uppmuntrar långsiktighet, inte akuta nedskärningar i miljonklassen som beror på saker utanför den egna organisationen.
Anna Edlund
förbundsordförande för RUM, Riksförbundet unga musikanter
Anna Erlandsson
förbundsordförande för Sverok, Spelhobbyförbundet