Skolterminen är åter igång och sommarlovslediga elever har återvänt till sin skolarbetsmiljö. En del har längre arbetsdagar på skola och fritids än vad vuxna har på sina arbeten. Det ger oss goda skäl att nogsamt se över den arbetsmiljö som våra barn och unga vistas i.
Vi har på senare tid nåtts av många rapporter om elever som blir kvar hemma, som av olika anledningar inte mäktar med att vara i skolan. Rapporterna visar att antalet ”hemmasittare” ökar för varje år, vilket gör att vi brådskande behöver utreda vad det är som inte fungerar tillfredsställande för dessa elever. Vi vet också att elever som har någon form av neuropsykiatrisk diagnos är överrepresenterade bland de som inte går till skolan.
Erik är en av de elever som vi från Barnombudet mött. Skolan som han gick på gjorde anpassningar, allt fungerade bra och han fick goda skolresultat. När han sedan bytte skola för nästa årskurs förändrades allt. Den nya skolan ville inte göra några anpassningar utifrån hans diagnos och verkade inte ha någon kunskap om hur Erik behövde bli bemött.
Resultaten sjönk direkt, och det blev svårt för honom även socialt. Det blev konflikter med andra elever och han mådde allt sämre. Även familjen påverkades eftersom de kämpade för att han skulle få det bra i skolan men hade svårt att nå fram. Till slut fick föräldrarna gehör och nu fungerar det bättre. Erik är en av många elever i länet som befinner sig i en liknande situation.
Elever som stannar hemma från skolan i så hög grad att de inte uppnår godkända slutbetyg är inte bara kostsamt för samhället. Skolfrånvaron innebär inte sällan också ett stort lidande för både individen och de anhöriga. Vi måste därför hitta lösningar och åtgärder som i högsta möjliga mån möjliggör en återgång till skolan.
Skolan är till för alla och lagen är tydlig: Elever ska få det stöd de behöver för att uppnå målen i läroplanen. Det kan behöva göras extra anpassningar för individer men mycket kan även göras på gruppnivå, till exempel utformandet av lärmiljö och undervisningsstrategier.
Otaliga rapporter visar att en arbetsmiljö som NPF-anpassats, det vill säga anpassats efter de behov som elever med olika former av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har, gynnar lärandet hos samtliga elever. Det är således en god idé att öka kunskapen om NPF i skolan. Här ser vi tyvärr stora brister.
I Uppsala län går uppskattningsvis flera tusen elever som har olika former av neuropsykiatriska diagnoser, som ADHD, eller befinner sig inom autismspektrat. I vissa sammanhang kan en sådan diagnos vara en stor tillgång, medan den i andra sammanhang kan innebära ett funktionshinder.
Flera skolor har hittat nya sätt att arbeta på för att kunna ta tillvara dessa elevers förmågor och minimera hindren för elevernas positiva utveckling och det finns därför mycket att lära för de skolor som ännu inte kommit dit.
I den kartläggning som Barnombudet i Uppsala län under förra läsåret genomfört i några av länets skolor konstateras att många elever inte blivit lyssnade på. Ofta involveras eleven och vårdnadshavare först efter att stödet har planerats och ibland redan satts igång. Att delaktigheten brister påverkar inte minst kvaliteten på insatserna.
Från såväl skolpersonal som barn och närstående vuxna efterfrågas i vår kartläggning mer utbildning, med regelbunden uppdatering, för personal inom skolan samt ökad delaktighet från eleven och elevens närstående vuxna i utformande och uppföljning av de insatser som görs. Det framkom även önskemål om att skolan kan tillhandahålla en resursbank om metoder och material som lätt kan tillämpas som tidiga anpassningar.
I flera tidigare rapporter och sammanställningar från bland andra Myndigheten för delaktighet, Skolinspektionen, Specialpedagogiska skolmyndigheten och Riksförbundet Attention står det också klart att det finns brister i att tillgodose de rättigheter som barn och unga med olika neuropsykiatriska funktionsvariationer har i skolan.
När Autism- och Aspergerförbundet genomförde en enkät bland sina medlemmar visade det sig att mer än hälften stannat hemma från skolan under någon period, och att knappt hälften uppnår lägsta godkända betyget E i grundskolan. Det är alltså en rörande enighet från en mängd myndigheter och organisationer om att det är ett stort problem att barn med NPF inte görs delaktiga. Detta gäller inte bara skolan, utan även det stöd som utreds inom socialtjänsten kopplat till funktionsnedsättningen.
Dessa insatser påverkar ju också i hög grad varandra. De ansvariga vuxna pratar inte med barnen om deras behov vilket bidrar till att många insatser inte får den effekt som läraren eller socialsekreteraren vill åstadkomma.
Trots att alla riktlinjer säger att vi ska arbeta med delaktighet, både för barn och för personer med funktionsnedsättningar, verkar det saknas som rutin i vardagen. Ett annat stort problem är att det inte görs uppföljning och utvärderingar kring de insatser som barnet får, vilket betyder att det inte går att avgöra vilka insatser som fungerar.
I arbetet kring elever med NPF finns ett stort behov av följande, vilket också utgör de åtgärder som vi ser ett stort behov av:
• Mer utbildning om NPF för all personal inom skolan, och regelbunden uppdatering för de som redan har kunskaper.
• Delaktighet från elev och närstående vuxna i utformandet och uppföljning av den hjälp som ges.
• Resursbank på skolan vad gäller metoder och material som personalen har kännedom om och som lätt kan tillämpas då de första extra anpassningarna utformas.
Det finns mycket att lära av de skolor som redan har etablerat ett framgångsrikt NPF-perspektiv på bemötande och lärmiljö. Forskning, kunskap och beprövad erfarenhet på området finns det gott om. Vi på Barnombudet i Uppsala län kan också vara ett stöd i att ta fram metoder som fungerar. Vi har allt att vinna på att tillgodose alla barns rättigheter till en god utbildning och fullvärdig skolgång.