UNT rapporterade nyligen (17/6) att de islamister som gripits av Säkerhetspolisen hade Uppsala-kopplingar. Det är allvarligt. Den våldsbejakande islamismen har de senaste åren visat sig i de fruktansvärda fasor som IS, och andra islamistiska terrorgrupper som Al-Qaida, Hamas och Boko Haram gjort sig skyldiga till.

Gripandet av Gävle-imamen Abu Raad, som gästtalat i Uppsalamoskén och varit tongivande i kretsar där radikalisering skett, är ett tydligt exempel på att denna extremism finns i vår egen stad. Som Sakine Madon konstaterar på ledarplats i UNT (19/6) finns nu en risk för radikalisering i både Gottsunda och Stenhagen, enligt en forskningsrapport från försvarshögskolan. Enligt SÄPO har dessutom antalet personer i extremistiska miljöer i Sverige gått från hundratals till tusenttals på kort tid.

Vi måste agera kraftfullt när vi möts av den här typen av antidemokratiska rörelser, och Kristdemokraterna har länge lyft behovet av ett aktivt arbete mot extremism. Redan 2016 krävde vi att Uppsala kommun skulle anta en handlingsplan mot våldsbejakande extremism, något som regeringens dåvarande nationelle samordnare Mona Sahlin efterlyste.

Våra förslag mottogs med förvånande stor lojhet av styrande socialdemokrater och vänsterpartister. Ett halvår senare fick vi dock en plan, men tyvärr är den numera redan borttagen. Genom att i stället integrera några av punkterna i en handlingsplan om säkerhet, har åtgärderna därmed förlorat sin tydlighet.

År 2019 saknar vi således helt konkreta steg att förhindra den radikalisering vi vet breder ut sig i Uppsala. Vi föreslog bland annat en beredskap för avhopparverksamhet, anhörigstöd och samverkan med muslimska organisationer för att få en bättre kontroll på problemet.

I ljuset av det som nu kommit fram i media, att tongivande profiler inom just radikalisering talat i stadens enda moské, anser vi att det är ännu mer angeläget att vi i Uppsala kartlägger och identifierar riskerna med en utvecklad islamism.

Mot bakgrund av bland annat detta förstår vi också den oro som finns när det gäller uppförande av ett islamiskt center i Stenhagen. Hur kan vi säkerställa att detta inte blir en inkörsport för ett politiskt arbete att sprida en islamistisk samhällsmodell?

Utifrån svensk kontext är det lätt att man ser islamiska centra och institutioner enbart som religiösa eller kulturella. Till skillnad från kristendom är dock islam inte bara en religion utan kan även vara en politisk ideologi. För oss i väst, och särskilt inom Kristdemokraterna, är det viktigt att skilja mellan politik och religion och därför säger vi helt nej till utländsk finansiering av moskéer och muslimska centra i Sverige.

Bärande delar i islam är ’Khalifah’ (Allahs ställföreträdande styre på jorden). ’Ummah’ (den universella islamska världsordningen) och ’Shariah’ (lagstiftningen i det islamska samhället). Dock finns det förstås stora skillnader mellan olika yttringar av islam.

Exempelvis Sufismen är mer fokuserad på de andliga och inre religiösa yttringarna, medan däremot Salafismen eller Wahabbismen tydligt förespråkar ett islamskt samhällsbyggande. Vi ser exempel på sådana samhällen i Saudiarabien och Gulfstaterna, medan den shiitiska delen av islam också upprättat ett islamistiskt styre i Iran.

Oberoende av yttringar så är det naturligtvis möjligt att följa islamsk lära utan att låta sig inspireras av islamism eller extremism. Men de delarna som gör det ska inte ha fritt svängrum i vårt samhälle, utan måste mötas med krav på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Än så länge är det inte böneutrop det är frågan om i Stenhagen eller Uppsala. Men principiellt är det viktigt att säga nej till institutionaliserade, återkommande religiösa och politiska budskap som når in i människors hem.

Vi behöver lyfta debatten om vilka värderingar som ska gälla i Sverige. Och då inte främst om vi ska hälsa med handslag, eller om pojkar och flickor ska åka samma buss, utan framför allt hotet mot grundläggande idéer om människovärde, demokrati och yttrandefrihet.

Vårt förslag om en vaccinationskampanj mot antisemitism (som är utbredd bland islamister), skulle vara en bra utgångspunkt i detta arbete eftersom överlevande från Förintelsen kan berätta om hur det gick när man under deras livstid öppnade dörren för våldsbejakande extremism i Europa. I stället för att öppna fler portar för våldsbejakande extremism borde vi stärka detta värdegrundsarbete, och införa fler konkreta åtgärder för att motverka extremism.