Det är ingen nyhet att vänsterextrema ideologier är dominerande på Uppsala universitet. I de mest studenttäta valkretsarna Västra Flogsta och Rackarberget fick Vänsterpartiet 31,6 procent respektive 26,7 procent av rösterna i fjolårets riksdagsval.
På Uppsala universitets campus har attacker mot marknadsekonomi, kapitalism och konsumtionssamhället blivit vardagsmat som sällan ifrågasätts. Dessa idéer är så populariserade bland universitetsstudenterna att man kan dra den falska slutsatsen att idéerna inte är radikala.
Vänsterpartiets stämpel som extremparti tynar sakta men säkert bort, och varje gång ord som “krossa kapitalismen” yttras utan mothugg normaliseras de radikala idéerna.
I Vänsterpartiets partiprogram från deras senaste riksdagsvalkampanj ekar dessa idéströmningar. I partiprogrammet kan man läsa att en strategisk huvudlinje för partiet är det “klasslösa samhället”.
Vidare förklaras det nya ekonomiska systemets villkor: “Införandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande”. Dessa idéer är farliga och hotar ett flertal av vårat samhälles grundstenar.
Att frångå marknadens mycket komplexa och sammanvävda system till förmån för en statligt styrd ekonomi har aldrig lett till ett starkare samhälle. Att ”avskaffa kapitalismen” innebär att vårt ekonomiska system ersätts med överstatlighet.
Aldrig i historien har den offentliga sektorn kunnat styra så komplexa system som marknaden utan att det leder till total kollaps.
Hur vänstern än vänder och vrider på det går det inte att kringgå att idéerna innebär en strikt planerad ekonomi – ett samhällssystem som skulle ge samma konsekvenser som i de tidigare försöken att uppnå ett klasslöst samhälle.
Svaret till varför dessa argument inte biter är enkelt. Vänstern och dess anhängare motsätter sig konsumtionssamhället. Fakta visar på att ökad konsumtion lett till ökade utsläpp. Detta är på sätt och vis det bästa som någonsin har hänt vänstern.
Det är numera det starkaste argumentet för att stoppa konsumtionen. Vi måste alltså “avskaffa kapitalismen för att rädda jorden”. Vänsterkantens tyckare vill inte se någon annan lösning.
Ingen ska lyckas arbeta sig runt klimathotet för att hitta en lösning som är hållbar både ur ett ekologiskt och ett ekonomiskt perspektiv – en lösning som inte kräver att vi raserar det system vi byggt vårt samhälle kring. För en sådan lösning hade ju inneburit att vi kommer undan med marknadsekonomin i behåll.
Det är väldigt lämpligt för den gröna vänstern att ha klimathotet som kärnfråga och marknadsekonomi som syndabock. Miljö i strid med kapitalism är troligtvis en ännu starkare symbol för rättfärdig kamp än den tidigare symboliska bilden hos vänstern: proletariatet mot borgarsamhället.
Troligtvis är detta varför Vänsterpartiet förlorat stämpeln som ett extremparti. Det är svårt att se det radikala i ett parti som slåss för klimatet, för jämlikhet och för de fattiga. Troligtvis formulerades dessa principer i välvilja. Men i tider som dessa bör politikens konsekvenser tas på allvar. Och när man tittar på Vänsterpartiets politik och dess faktiska innebörd, visar sig radikalismens dolda ansikte klart tydligare.
Vi får inte gå miste om insikten att Vänsterpartiets idéer har som avsikt att kraftigt förändra vårt samhällssystem och vända upp och ner på flera av systemets grundstenar. Idéer som dessa bör därför inte normaliseras. De är otroligt farliga och får inte stå oemotsagda på våra universitet.