Vilka är uppsalabor? Är det studenterna som bor i korridor under terminerna, men som försvinner bort från staden så fort sommaren kommer? Är det de som har fast anställning, men som söker sig härifrån på semestern? Är det de kämpande själar som i den mån de kan gör olika parkeringsplatser till sina flyktiga boplatser, i vetskap om att de när som helst antingen kan bli trakasserade av illvilliga förbipasserande eller avhysas av stadens polis?
Jag skulle bestämt vilja hävda att alla tre exemplen i någon mån absolut är uppsalabor. De är människor som tillbringar dagar och nätter i en stad som jag älskar, för att få sina respektive liv att gå runt. För somliga är det mer besvärligt än för andra.
För somliga är boendet i Uppsala permanent, för andra är det temporärt. Vissa bor här i några år tills studierna är avklarade. Andra flyttar efter några månader, sökande efter arbetsmöjligheter och ett drägligt liv.
Under den senaste tiden har jag stiftat bekantskap med några ur den mindre lyckosamma gruppen. Den gruppen som cyniska politiker kallar för organiserade tiggare. Den gruppen som bland annat tack vare just den stigmatiseringen fått utstå trakasserier, hot och ibland även misshandel. Som om att kämpa dagligen för att ens ha råd till mat eller medicin inte vore illa nog.
Min erfarenhet av dessa människor har inte skilt sig nämnvärt från min erfarenhet av andra. De är gästvänliga, humoristiska och ödmjuka personer. De har säkert mindre charmiga egenskaper därtill, men vem har inte det?
De kallas EU-migranter eller tiggare. De är romer från bland annat Rumänien. Jag kallar dem medmänniskor och uppsalabor. En trygg plats att stanna och bo på är det minsta de förtjänar.
Fördomar och rädsla, irritation, illvilja och alltför ofta även hat är känslor och uttryck som verkar vara alldeles för lätta att hemfalla till för människor som inte är i samma situation.
Tyvärr riktas ofta sådana tendenser överlag mot utsatta människor, men vad gäller romer är attityden mot dem så historiskt, frekvent förekommande att det gränsar till det parodiska, om det inte vore så hemskt. Från nazistiska förintelseläger till att bli trakasserade på svenska gator och parkeringsplatser samt en lång resa i otrygghet, diskriminering och förtryck däremellan. Ja, om detta må vi sannerligen berätta.
De som jag har pratat med har olika planer för sin vistelse i Sverige. De begär inte nödvändigtvis att stanna här till tidens ände. Vissa vill kunna försörja familjen, andra behöver pengar till medicin eller brådskande operationer. De kämpar på en dag i taget. Som sagt: en trygg plats att stanna och bo på är det minsta de förtjänar. Lägg därtill den grundläggande respekt som alla bör visa varandra. Jag tror att de flesta i Uppsala känner på samma sätt.
Jag tror att den som går förbi en bebodd parkeringsplats och upplever medlidande förklätt till irritation innerst inne känner så.
Jag tror att den polis som har hjärtat på rätt ställe, men som i tjänst tvingas köra bort barnfamiljer från sina tillfälliga hem känner så. Jag tror att den makthavande politiker som utöver den här frågan har 101 andra uppgifter att ta itu med också känner så. Det är mänskligt.
Tillsammans för Uppsala vill se en förändring av den här ohållbara situationen och anser att en säker campingplats bör upprättas med ordentliga tvätt och- hygienmöjligheter, varifrån de boende inte blir ivägkörda. Vi vill att Uppsala ska vara en trygg plats för alla som bor här oavsett om boendet är permanent eller temporärt.
Erik Thorselius, Tillsammans för Uppsala