Låt läraren välja

Det krävs en mer problematiserande diskussion om vilka texter som ska läsas inom ramen för svenskundervisningen, skriver Nils Larsson.

29 juli 1916 10:11

Den här sommaren har två debatter om svenskämnets kärnfrågor blossat upp. Först var det Ebba Busch Thors (KD) utspel i Almedalen om att införa en litteraturkanon i skolan. Därefter var det Lars Melins artikel på DN Debatt (17/7) om skönlitteraturens ställning i svenskämnet.

Det finns beröringspunkter på flera plan mellan dessa två debatter. För det första berör de båda svenskämnets kärna och ifrågasätter vilka texter som läses i svenskundervisningen idag. För det andra följer de mönstret i flera tidigare diskussioner om skolans innehåll: debatten är inte initierad av aktiva lärare.

I vår förening förs, i likhet med i flera andra ämnesföreningar, hela tiden en problematiserande diskussion om ämnets kärnfrågor. Denna ofta prövande inställning saknas tyvärr ofta i den allmänna debatten om vad som ska läsas respektive inte läsas inom svenskämnet. Vi vill som ämnesförening därför gärna vara delaktiga i debatten i media när det handlar om våra frågor.

Kanondebatten först. Denna fråga återkommer med jämna mellanrum, och den skulle vinna på att fördjupas. Frågor om demokrati och kulturarv måste ständigt diskuteras, men däremot ska de inte behandlas ensidigt och tendentiöst. Vi har tagit del av Ebba Busch Thors förslag om en litteraturkanon i den svenska skolan, och tycker självklart att det finns fördelar med att människor känner till och läser den så kallade klassiska litteraturen, men vi vill framhålla att det finns uppenbara problem med ett eventuellt införande av en kanon i skolan.

Svensklärare är experter på att arbeta med skönlitteratur tillsammans med elever. Ingen grupp är den andra lik, och svensklärare hittar ofta den bok som passar att läsa med just den aktuella gruppen vid just den aktuella tidpunkten. Ett sådant arbete med skönlitteratur är didaktiskt motiverat och leder erfarenhetsmässigt till att fler elever får utbyte av läsningen jämfört med vid en officiellt föreskriven läsning. Ett litteraturarbete som utgår från elevernas verklighet är helt i linje med skolans demokratiuppdrag.

Vidare är det naturligtvis så att en kanon skulle kunna se ut på en mängd olika sätt, och att tro att det finns en kanon som är bättre än andra alternativ är naivt. Sist men inte minst är de värderingar som en kanon enligt förslaget sägs främja redan inskrivna i skolans styrdokument, och följaktligen något som alla lärare redan arbetar med.

Med detta sagt vill vi dock påpeka att det argument som ofta framförs i kanondebatten om alla elevers rätt till bildning oavsett social bakgrund självklart är mycket viktigt att ta på allvar. Frågan är mer komplex än den ofta framställs i mediadebatten.

När det gäller Lars Melins artikel på DN Debatt vill vi påpeka att vi anser att detta inlägg tyvärr lätt leder tankarna till en förenklad syn på läsning. Melin hävdar att svenskämnet i allra högsta grad bör präglas av arbete med sakprosa på bekostnad av läsning av skönlitteratur.

Vi anser att både sakprosa och skönlitteratur bör ha givna platser i svenskundervisningen, och att de kan berika varandra. En svensklärare kan till exempel arbeta med att läsa och skriva argumenterande text, men låta eleverna inspireras av skönlitterära texter.

Det finns en fara i att hela tiden söka efter kortsiktigt instrumentella värden med skönlitterär läsning. Det är omvittnat hur läsning av passande böcker följt av boksamtal kan leda till att elever utvecklar en större förståelse för andra människor. Lars Melin refererar ofta i sin text till läsningen av klassiker i en möjlig kanonbemärkelse, men att denna läsning skulle ha något djupare värde framgår inte.

Ett mer medvetet sätt att arbeta med att läsa och samtala om relevant skönlitteratur är och bör vara en av de centrala delarna av svenskämnet. Bortsett från den individuella utveckling detta kan leda till är det skrämmande tydligt att dagens värld behöver fler människor med en utvecklad förmåga att sätta sig in i hur det är att vara en annan människa.

Nils Larsson
Ordförande Svensklärarföreningen

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!