Akademiska sjukhusets planerade operationer har varit inställda i snart en vecka. Det mänskliga lidandet går inte att värdera i kronor och ören. Men helt klart överträffar kostnaderna för produktionsstoppet vida den "besparing" på 14 miljoner kronor som Region Uppsala gjorde genom byta ut den tidigare leverantören Mediq mot Apotekstjänst, eller på 4 miljoner genom att säga nej till OneMed (UNT 16/10).
Ett produktionsstopp: inte en timme, inte en dag, utan en vecka. Inte på grund av en tsunami, jordbävning eller vulkanutbrott. Eller på att upphandlingen sker i ett låginkomstland utan fungerande infrastruktur. Utan på grund av att den nya leverantör som vunnit Region Uppsalas upphandling inte förmått leverera de förnödenheter som är absolut nödvändiga för att hålla Akademiska sjukhusets drift igång.
I industrin, som så ofta framhålls som rollmodell för offentlig upphandling, är detta ett helt otänkbart scenario. Den leverantör som inte kan hålla specificerade kvalitetskrav och framför allt, som orsakar produktionsstörningar, gör sig icke besvär – oavsett vilka lockpriser som erbjuds.
Offentlig upphandling har andra spelregler att hålla sig till. Lagen om Offentlig upphandling baseras på den marknadsteoretiska principen att lägst pris ger optimala varor och tjänster – vilket antas vara till gagn både för den direkta verksamheten och för skattebetalarna. Men detta gäller enbart om de specificerade kvalitets- och leveranskrav uppfylls. Även om priset har en styrande funktion så har fortfarande upphandlaren all rätt att specificera vilka krav som leverantören har att leva upp till för att överhudtaget komma ifråga för en affär.
Att precisera kvalitets- och leveranskrav är ett grannlaga arbete som kräver skickliga upphandlare.
Upphandlaren måste inte bara känna till kvalitetsförmågan hos de leverantörer som kommer med anbud, utan också hos dess underleverantörer, inte minst vad gäller IT- och logistiksystem.
Upphandlaren måste också ha djup kunskap om de produktionsprocesser det upphandlade materialet skall användas i: vilka funktioner det har och vilka konsekvenserna av kvalitetsfel och leveransfel blir.
Om upphandlingen gäller ett sjukhus måste upphandlaren med andra ord ha gedigna kunskaper om vårdprocessen – inte minst om vilka konsekvenser och risker felaktiga eller uteblivna leveranser innebär.
Den riskanalys som gjordes inför upphandlingen av material till Akademiska sjukhuset omfattande ingen konsekvensanalys för vårdproduktionen (UNT 16/10). I stället verkar upphandlarna helt fokuserade på priset i sig som beslutsunderlag:
”Att vilja ha en så kostnadseffektiv och rationell hantering som möjligt är att ta ansvar för skattebetalarnas pengar”, säger Bertil Kinnunen (S), tidigare ordförande i den ansvariga politiska nämnden i UNT 16/10.
Med den motivering gick uppgiften att levererar material som inte bara är nödvändigt för att hålla verksamheten vid Akademiska sjukhuset igång, utan också är avgörande för patientsäkerheten, till ett företag som företrädare för professionen varnat för redan 2013 – just på grund av bristande leveransförmåga. Lagen om offentlig upphandling ger ingen upphandlare carte blanche att smita från arbetet med att formulera relevanta kravspecifikationer.