Delar av högskolornas verksamheter kännetecknas av ett övervägande kvinnligt deltagande. Exempelvis är kvinnor i majoritet bland studenter, vilket gäller såväl nyintagna som utexaminerade. På många högskolor är kvinnor överrepresenterade som lärare. Varför finns det då en relativt liten andel kvinnor just bland professorerna?

Frågan lyfts i en aktuell rapport från den svenska stiftelsen Allbright som har rangordnat lärosätena efter andelen kvinnliga professorer. Högst rankat är Göteborg med 32 procent kvinnliga professorer. Skämmas får de tekniska högskolorna med blott 18 procent i samma kategori.

Vid närmare eftertanke är dock inget av detta direkt oväntat. En akademisk karriär är konkurrensutsatt, osäker och leder även för män bara undantagsvis till en professur. Omfattande empiri pekar på att kvinnor statistisk sett är mer intresserade av människor och relationer än män, även om det på individnivå finns många undantag. Det skulle kunna vara en orsak till att en mindre andel kvinnor än män är beredda att prioritera ner familj och vänner för att sträva efter svåruppnåeliga professurer.

Intresset för mänskliga relationer skulle också kunna förklara det svalare kvinnliga intresset för teknik, även bland studenter (38 procent kvinnor), såväl som ett annat faktum som stiftelsen tar upp som problematiskt: att kvinnor oftare än män väljer en administrativ bana. Administrativa uppdrag är inte bara tryggare, utan innebär mer arbete med människor.

Allbright-stiftelsen beaktar i sin analys inga av dessa möjliga förklaringar, som inte förutsätter mycket mer än läroboksmaterial i biologiska könsskillnader. I stället framkastar man som huvudförklaring att ”[a]kademin nöter ner kvinnor steg för steg”. När kvinnor gradvis ”nötts ner”, blir det till slut få kvar på professorsnivå.

Det är tanken.

De empiriska data som ska visa på akademins destruktiva effekt på just kvinnor består av intervjuer med högskolepersonal. Hur många som intervjuats eller hur dessa personer valts ut framgår inte, inte heller vilka frågorna var. Dessutom bygger studien på enkätsvar från studenter vars relevans knappast är direkt.

Ändå refererar de flesta stora dagstidningarna okritiskt till studien. Exempelvis får företrädare för Allbright i SvD (8/4) oemotsagda presentera sina tolkningar och spekulationer.

Även inom akademin har rapporten fått osannolikt stort gehör, till och med på rektorsnivå. Rektorn vid Luleå tekniska universitet, Birgitta Bergvall-Kåreborn, finner på sin rektorsblogg studien ”angelägen” och tar den som intäkt för att det egna ”jämställdhetsarbetet” är viktigt och bra.

Rapporten blev vidare utgångspunkten för en akademisk paneldebatt vid årets Almedalsvecka, vilket moderatorn tillika genusforskaren Anneli Häyrén i Uppsala refererar till i ett aktuellt inlägg i UNT (5/7).

Häyréns inlägg visar prov på andra svagheter i debatten. Så här skriver hon:

”En representation under 40 procent av ettdera könet på en befattning ska åtgärdas, enligt diskrimineringslagen. Det innebär att när andelen professorer som är män är 81 procent, som den är på vetenskapsområdet för teknik och naturvetenskap, så ska åtgärder vidtas. Det är inte ett fritt val eller ett önskemål utan ett lagstadgat krav. Landets lärosäten står inför ett problem när kravet framställs men lösningar inte tillhandahålls.”

Låt oss börja med att konstatera att det, i motsats till vad Häyrén hävdar, i diskrimineringslagen inte står något om att jämn könsfördelning skulle svara mot en viss procentsats. Det som föreskrivs är följande (3 kap 7 §):

”Arbetsgivaren ska genom utbildning, annan kompetensutveckling och andra lämpliga åtgärder främja en jämn könsfördelning i skilda typer av arbeten, inom olika kategorier av arbetstagare och på ledande positioner.”

Häyréns påstående att en förmodat jämställd könsfördelning ”inte är ett fritt val eller ett önskemål utan ett lagstadgat krav” bygger på ett alltför vanligt felslut: från det faktum att ett visst krav är lagstadgat följer inte att rättsläget är sådant att kravet ska tillämpas i ett visst sammanhang eller, som här, på en viss grupp.

Anledningen är givetvis att det kan finnas andra, mer grundläggande lagar som verkar i annan riktning. Sedan 2010 erkänns forskningens frihet i svensk grundlag. Att staten drastiskt lägger sig i hur vetenskapen tillsätter dess främsta lärare – vad är det om inte ett flagrant ingrepp i just denna frihet? En annan relevant grundlag fastslår att det vid beslut om statliga anställningar endast ska fästas avseende vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet (12 kap 5 § 2 st regeringsformen). Redan här utesluts olika överambitiösa tillämpningar av diskrimineringslagen av den typ som Häyrén och andra åtminstone seriöst överväger.

Man undrar slutligen hur ett närmast monomant befattande med professorernas könstillhörighet förhåller sig till högskolelagens föreskrift om att vetenskapens trovärdighet ska värnas i verksamheten (1 kap 3 a §). Vore det inte bättre för trovärdigheten att fokusera på vetenskaplig kompetens och meritering, inte minst vid professorstillsättningar?

Trycket från politiskt håll att öka andelen kvinnliga professorer är stort. Det gör det desto mer angeläget att de som ska kritiskt granska makten faktiskt tar sitt uppdrag på allvar. Det gäller inte minst journalister vid våra dagstidningar, men även akademiska forskare och lärare. I dag förs debatten tyvärr på en alldeles för låg nivå.