Socialdemokraterna driver en linje i EU som innebär att makt över välfärdsfrågor flyttas från Stockholm till Bryssel.
Nyligen ställde sig Socialdemokraterna bakom regler för föräldraförsäkringen på EU-nivå. Alla som anser att familjepolitiken inte hör hemma i Bryssel har anledning att vara oroade när statsminister Stefan Löfven (S) fortsätter att företräda Sverige i EU i fyra år till.
Vi rör oss snabbt mot ett EU med stort inflytande över välfärdspolitiken.
När vi moderater i ett tidigt skede varnade för den här utvecklingen viftade Socialdemokraterna bort kritiken. Löfven kallade det för ”en skröna” från borgerligheten och stod i stället värd för det sociala toppmötet i Göteborg, tillsammans med EU-kommissionens ordförande. Det innebar inledningen för det pärlband av skarp lagstiftning som EU-kommissionen presenterar inom välfärdsområdet.
Förslaget som Socialdemokraterna stöttar i både ministerrådet och Europaparlamentet innebär att föräldraledigheten regleras och kvoteras på EU-nivå.
Konkret innebär det att föräldrarna garanteras minst fyra månaders föräldraledighet, med två månader som inte går att överföra mellan föräldrarna.
Socialdemokraterna försvarar sig förvisso med att Sverige inte berörs av reglerna, eftersom våra nationella regler är mer omfattande med långtgående kvoteringskrav.
Det stämmer, men det är också sant att S i Europaparlamentet i ett första skede ville ha fyra månaders icke-överförbar ledighet per förälder.
Det är till och med mer extensiva regler än vi har i Sverige.
Men problemet med det nuvarande förslaget handlar inte första hand om antalet månader.
Det stora problemet är principiellt, nämligen att EU inte ska bestämma över familjepolitiken.
Frågor som påverkar svenska folket direkt i vardagen ska vi inte kompromissa om med 27 andra medlemsländer, som i de allra flesta fallen har samhällsmodeller som ser radikalt annorlunda ut. EU får sin styrka ur medlemsstaternas olikheter och traditioner.
Frågan om föräldraledighets utformning ska bestämmas så nära medborgarna om som möjligt, allrahelst av medborgarna själva kring köksbordet.
Den här gången påverkas det svenska regelverket inte. Men oavsett hur man vill att framtidens föräldraledighet ska se ut finns det anledning att vara på sin vakt.
Vad händer exempelvis den dagen de politiska majoriteterna i EU ser annorlunda ut och vi har gett bort makten att bestämma över föräldraledigheten?
Nästa gång kanske den inte regleras i progressiv riktning, utan i traditionell riktning med krav på att mamman ska ta hela ansvaret för barnets uppväxt. Men då är det redan för sent, makt som Sverige lämnar ifrån kommer sällan tillbaka.
Moderaterna betraktar EU som den främsta arenan för att hitta gemensamma lösningar på problem Sverige inte kan lösa på egen hand, eller som vi löser betydligt bättre tillsammans med andra, som klimat- och miljöfrågan, handelsfrågor, migration samt många säkerhetsfrågor.
Socialdemokraterna prioriterar framförallt frågor som inte kräver samarbete och som inte bör hanteras i EU.
Regeringen tror att den kan exportera den svenska modellen. Men Europasamarbetet handlar inte om likriktning eller att andra länder ska bli som vi.
Det är varken önskvärt eller praktiskt genomförbart, och leder i stället till dagens situation där Sverige behöver kompromissa om sina välfärdsambitioner.
Det är inte trovärdigt att Socialdemokraterna i Sverige vill förbättra den svenska välfärden, samtidigt som man i EU för en politik som innebär dess raka motsats.
Nu måste regeringen ta ansvar för den boll som den i allra högsta grad själva varit med om att sätta i rullning.
Vi moderater är beredda att sträcka ut en hand för att tillsammans rädda den svenska modellen. Om vi moderater inte kan övertyga regeringen hoppas jag i alla fall att Centerpartiet och Liberalerna kan det.