Trots decenniers arbete med tillgänglighet och delaktighet lever vi fortfarande i ett samhälle som inte är tillgängligt för alla. Skälet är främst politiskt, men beror också på bristande kunskaper. Inom politiken har man länge talat om behovet av att fokusera på hindrande och främjande faktorer för att den som har en funktionsnedsättning full ut ska kunna göra sådant som många av oss tar för givet – till exempel ta sig till jobbet, ta del av nyheterna eller rösta.
En förutsättning för att det ska bli verklighet är att vi har kunskap kring vad som hindrar och vad som främjar finns inom alla samhällsområden.
Om lärare har kunskap om att människor lär sig på olika sätt, så blir undervisningen bättre för alla – inte bara för elever med funktionsnedsättning. Om arkitekter har kunskap om hur människor påverkas av olika miljöer, exempelvis när det gäller ljud och ljus och om hur olika människor förflyttar sig i praktiken, blir våra byggnader och stadsmiljöer från början tillgängliga för alla – inte bara för någon slags standardmänniska. Detta är en viktig insikt. Men för att det ska fungera i verkligheten behövs mer kunskap.
Därför menar Handikappförbunden att regeringen inför höstens forskningsproposition ska satsa på att vi får ett samhälle som fungerar för alla, utan särskilda anpassningar eller särlösningar.
Inom forskningen kallar man det universell utformning, eller Universell design. I dag finns perspektivet inom vissa forskningsområden, inom andra inte alls. Många forskare saknar helt de metoder och verktyg som krävs för att nå hela vägen fram.
För att nå dit krävs forskningsmiljöer helt inriktade på universell utformning, till exempel ett tvärvetenskapligt forskningsinstitut som kan arbeta systematiskt med Universell design och därmed skynda på utvecklingen av universell utformning.
För att möjliggöra detta för forskare, vars huvudsakliga inriktning inte är universell utformning, krävs att det i all forskningsfinansiering byggs in incitament att ta med funktionshinderperspektivet.
Inte minst inom tekniska områden skulle det kunna innebära reella framsteg.
Det måste också finnas goda möjligheter att involvera personer med erfarenhet av egen funktionsnedsättning i forskningen. Det kan till exempel handla om att identifiera nya frågeställningar eller problemområden, men också om att utveckla metoder och sprida forskningsresultaten.
Många som forskar kring funktionsnedsättning vittnar om hur svårt det är att få finansiering för sin forskning.
Detta gäller oavsett om man vill integrera funktionshinderperspektivet eller involvera personer med egen erfarenhet av funktionsnedsättning i sin forskning. Det saknas också reella förutsättningar för tvärvetenskaplig och multidisciplinär forskning, något som ofta behövs inom funktionshinderforskningen.
Slutligen behövs en större satsning för att förbättra tillgången på data om personer med funktionsnedsättning. Stora delar av Handikappförbundens medlemsgrupper saknas i statistik och data. Möjligheterna till longitudinella studier eller studier med ett intersektoriellt perspektiv blir då ytterst begränsade, vilket har påpekats av forskningsfinansiären Forte.
Sverige har också fått kritik från FN när det gäller våra begränsade möjligheter att studera hur väl Sverige uppfyller målen i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Vi utgår från att regeringen ser värdet i våra förslag, inte minst för Sveriges förmåga att uppnå målen i Agenda 2030 om ett inkluderande och hållbart samhälle, och därmed ger dem en självklar plats i den kommande forskningspropositionen.
Stig Nyman, Handikappförbunden