Nyårshelgen bjöd på ett viktigt säkerhetspolitiskt klargörande. Sveriges utrikesminister Margot Wallström anser att ett minskat samarbete med Nato är ett hot mot Sveriges säkerhet. Det sätter milt talat nytt ljus på debatten om ett svenskt medlemskap i Nato. Regeringens och Wallströms motstånd mot Nato innebär att vi säger nej till ett för Sverige avgörande säkerhetspolitiskt samarbete.
Med anledning av den svenska regeringens pådrivande att signera den deklaration om globalt kärnvapenförbud, som riskerar att försvaga Natos trovärdighet, påpekade USA:s Natoambassadör att detta skulle försvåra samarbetet mellan Sverige och Nato. Det beskrev Wallström som hot och utpressning mot Sverige. Wallström inser därmed att ett minskat samarbete med Nato är ett hot mot svensk säkerhet. Problemet är att hon inte inser att det är hon som håller hotet i sina händer.
Wallströms ensidiga krav på förbud mot kärnvapen går emot en fundamental säkerhetspolitisk doktrin för Nato som enklast kan beskrivas med att så länge Ryssland, Kina, Nordkorea eller andra regimer, som konsekvent bryter mot internationell rätt, har kärnvapen måste också demokratiska och fria länder ha det. Annars blir vi utsatta för despotins hänsynslöshet, där bara diktaturer och lagbrytande regimer kan hota med kärnvapen. Kravet på förbud mot kärnvapen binder inte dem som inte låter sig bindas av internationell rätt. Det innebär också att den mödosamma processen om att förhandla fram ömsesidiga reduktioner av världens kärnvapenarsenaler undermineras liksom icke-spridningsavtalet som i sin tur redan är nonchalerat av regimer som Nordkorea och Iran.
Både Sverige och Nato har liksom andra länder och sammanslutningar rätt att själva bestämma med vem man samarbetar. Länder som Ryssland brukar ständigt ifrågasätta denna rätt genom att hota med aktiva åtgärder mot Sverige och Östersjöregionen om vi väljer Natomedlemskap, något som visar att man är beredd att hota och använda våld för att få sin vilja igenom. Det är i sig ett gott argument för att gå med i Nato.
Nato förbehåller sig samma rätt som vi själva att välja vilka man vill samarbeta med. Problemet är att Wallström anser att Nato hotar Sverige när de säger att ett svenskt underminerande av Natos avskräckningsförmåga, genom denna deklaration, kan komma att innebära minskat samarbete mellan Sverige och Nato.
Det är en fundamental missuppfattning om vad som är hot och vem som hotar vem. Den som står för hotet mot svenskt territorium och suveränitet är Ryssland. Ryssland hotar sina grannars suveränitet och frihet. Nato skyddar suveräniteten. Nato hotar inte med att straffa oss eller underminera vår suveränitet beroende på vilka säkerhetspolitiska lösningar vi väljer.
Wallströms politik, som lett till det konstaterande som Nato framfört om risken för minskat samarbete, hotar däremot den svenska säkerheten och äventyrar Sveriges internationella försvarssamarbeten. Genom att ensidigt vilja bryta lojalitet och politiskt samarbete med Nato och våra grannar till förmån för att underlätta för vissa regimer att ensamma förfoga över kärnvapen är det Wallström som bär ansvaret, men lägger skulden på andra.
Trots detta finns det i Wallströms föreställningar om hot ändå en insikt om att ökat samarbete med Nato är ökad svensk säkerhet.
Annars hade hon inte betraktat reaktionerna från Natoländerna som ett hot. Det är inte en dum nyårsinsikt. Sverige behöver Nato för vår säkerhet och Sverige behöver en politik som värnar om våra internationella säkerhetspolitiska samarbeten.
Gunnar Hökmark
Europaparlamentariker (M)