Situationen i Gaza är något lugnare sedan Israel dragit tillbaka marktrupperna, men fortfarande pågår stridigheter. Skolor, sjukhus och flyktingläger har bombats, bostadsområden har jämnats med marken och många livsviktiga odlingar har förstörts. Nästan 2000 palestinier har dödats, civila offer mestadels. Minst 400 barn har dödats och antalet skadade barn kan räknas i tusental.
Enligt chefen för Unicefs kontor i Gaza finns det ingen familj som inte drabbats av en direkt förlust i våldsamheterna. Unicef beräknar också att ca 373 000 barn har drabbats av traumatiska upplevelser som direkt eller senare kan innebära skador och men för livet.
Det är dessa barn som förhoppningsvis ska växa upp och delta i uppbyggnaden av samhället och ta ansvar för relationerna med omvärlden. Med sina traumatiska upplevelser i bagaget är risken stor att de drabbas av hopplöshet och förtvivlan och ur hopplöshet och förtvivlan föds ofta desperation. Det är för dessa barn och för deras framtid vi vill vädja om stöd från både kommuner och landsting.
Vi kan ha olika uppfattningar om konfliktens orsaker och vilka som bär huvudansvaret. Men barnen har inte valt sida, barnen har inget ansvar, barnen är oskyldiga men får ändå lida allra mest.
Det finns också ett par faktorer som gör att situationen i Gaza skiljer sig markant från andra oroshärdar i världen. Det är den långvariga och bestående blockaden och isolationen av Gaza som Israel står för. Blockaden är brutal och total. Det är ständig brist på mat, förnödenheter, sjukvårdsartiklar, byggmaterial, ja brist på det mesta. De tunnlar som grävts och som Israel nu hävdar man har förstört, har varit livlinor för Gazaborna. Det material som mest av allt har transporterats genom tunnlarna har varit byggnadsmaterial, cement med mera, för att kunna bygga upp det som förstördes i angreppen 2008 och för att kunna bygga nya bostäder åt en växande befolkning.
Nu har bostadsområden åter jämnats med marken och en mycket stor del av befolkningen saknar tak över huvudet. Vatten- och elförsörjningen har drabbats hårt vilket starkt bidrar till en omänsklig situation för befolkningen i Gaza. Mediciner och sjukvårdsmaterial saknas och vården blir därefter. Livet i Gaza kan bäst beskrivas som ett fängelse där fångvaktarna bestämmer över allt.
Mitt i denna blockad och avsaknad av livsviktiga förnödenheter ska barnen växa upp, kunna leka som barn ska och få tillgång till skolgång. För att lindra och hjälpa barnen behövs många och omfattande insatser.
En annan avgörande faktor är befolkningsstrukturen i Gaza. Drygt 1,8 miljoner människor lever på en smal landremsa, 41 km lång och mellan 6 och 12 km bred, totalt 360 kvadratkilometer. Som jämförelse är Knivsta kommun 282 kvadratkilometer och inom Uppsala kommuns gränser ryms sex stycken Gaza vilket skulle då motsvara en befolkning på nästan 11 miljoner.
Av befolkningen i Gaza är mer än hälften under 18 år. Barn och ungdomar dominerar alltså och det är dessa barn som inom en generation ska ta ansvaret för samhället. Dessa barn och unga behöver stöd och hjälp för att återfå en framtidstro och ett så normalt och drägligt liv som möjligt.
Vänsterpartiet har vädjat till Uppsala kommun och landstinget om att hjälpa barnen i Gaza. Det kan handla om överskottsmaterial, mediciner, sjukvårdsartiklar, skolmaterial, men också om rådgivning och utbildningar eller ekonomiskt stöd för sådana. Personal som vill arbeta genom någon hjälporganisation ska givetvis kunna få tjänstledigt för det. Det finns mer än man tror som kommuner och landsting kan bistå med.
Den borgerliga majoriteten i landstinget har dock bestämt sig för att avslå en hovsam begäran om att utreda vilka möjligheter som finns för landstinget att bistå Gaza. I förslaget till beslut avslutar man med ”Landstinget har andra ansvarsområden och bör fokusera på de utmaningar organisationen står inför”.
Enligt Erik Weiman (M) vore det allvarligt om vi öppnade upp den sortens engagemang. Vilka länder och oroshärdar ska vi bistå här näst, vi kommer att överhopas av olika behjärtansvärda önskningar, menar han. Ja, och vad är problemet? Det är politiken som avgör när och var det allmänna kan bistå med insatser. För oss är det en självklarhet att kommuner och landsting inte bara kan utan också bör engagera sig mer i särskilda fall med humanitärt bistånd. Barnen i Gaza är ett sådant fall. Vi beklagar den borgerliga inställningen men kommer givetvis att i landstingsstyrelsen yrka på att landstinget ska utreda vad som kan göras för barnen.
Vi tror att många av länets innevånare skulle känna sig stolta över sin kommun eller landstinget som av humanitära skäl snabbt agerar för att hjälpa barnen i Gaza till ett drägligare liv och som kan ge hopp inför framtiden.
Jeannette Escanilla , distriktsordförande (V)
Sören Bergqvist, landstingsråd (V)