Ju mer jag lär mig om och värnar miljön desto mer ledsen blir jag av hur miljörörelsen ständigt negligerar miljön och det som är gott till förmån för lätta segrar och det förment goda, och till och med bringar skada för både människor och miljö
Låt mig ge två exempel. I Nairobi hölls nyligen en konferens om ekolantbruk. Naturskyddsföreningen, SNF, var en av huvudsponsorerna. Fyra av talarna, Judy Carman, Don Huber, Gilles-Eric Seralini och Tyrone Hayes är kända som ormoljesäljare och kringresande i rädsla, lögner samt rent och skärt vetenskapsförakt.
Både Seralini och Carman har studerat genmodifierad majs. Seralini presenterade 2012 en nu tillbakadragen studie om att genmodifierad majs och Glyfosat gav råttor cancer. Resten av forskarvärlden begick lustmord på studien. De har även förkastat Carman, vars senaste verk till och med bröt mot reglerna för djurstudier. Den sedan 17 år pensionerade Don Huber presenterade en kavalkad av missbildade barn och hävdar att växter kan få aids. Vilket är nonsens.
SNF alltså har använt skattepengar till att slå i lagstiftare och bönder på en kontinent som verkligen behöver utveckla sitt lantbruk att GMO och växtskydd gör män sterila och barn missbildade samt att växter kan få blodsmitta. Dessa ”forskare” har inte bjudits in av misstag. Det går inte med trovärdighet i behåll säga att man inte visste. När dessa bjuds in vet man vad som kommer säga.
SNF har svarat att arrangörerna ”inte känner igen sig i bilden” men tar frapperande nog inte det minsta lilla avstånd från lögnerna, och jag har varit journalist länge nog för att veta att inte känna igen sig i bilden är ett erkännande. Så enkelt är det faktiskt.
SNF får nästan 90 miljoner om året i statliga stöd. Bland annat från SIDA. Det kan omöjligen vara politikernas avsikt att biståndspengar ska gå till lögner, vetenskapsförakt och att öka svälten och lidandet i världen.Det kan inte heller vara politikens mening att skattepengar till miljöorganisationer ska öka miljöbelastningen. I sommar har SNF nämligen tvingat fram massdöd av insekter.
I fjol godkände Kemikalieinspektionen att även i år låta skydda sockerbetsfrö med neonikotinoiden Imidakloprid. Trots att rapporteringen av beslutet var präglad av sakfel och trots att det vunnit laga kraft, lyckades SNF i syfte att ”rädda bina” få det stoppat. Och därmed göra skada.
Vi har i 20 år skyddat sockerbetsfrön med Imidakloprid utan några oönskade effekter på insekter och bin. Som parentes kan nämnas att fästighalsbandet folk av kärlek sätter på sina hundar innehåller Imidakloprid nog för att skydda 755 kvadratmeter betor.
Ingen förnekar att de aktuella neonikotinoiderna i sig är bifarliga. Tvärtom! Studier visar att bina dör när de tvångsmatas med preparaten. Ute i verkligheten tvångsmatas bin inte med gift. Faktum är att det inte finns några belägg för att neonikotinoider orsakat ett enda fall av CCD (allmänt kallad bidöden) eller att de på något annat upptänkligt vis orsakat att ett enda bisamhälle, direkt eller indirekt, slagits ut här i Sverige.
Det finns faktiskt inga belägg för att neonikotinoider, bortsett från en olycka i Tyskland 2012, orsakat ett enda fall av akut förgiftning av bin i hela EU. Vi gick alltså från ett läge där fröna skyddades med en liten mängd Imidakloprid begravt i jorden och inga skador på insekter och bin till upprepade besprutningar av hela fältet med lika farliga preparat i mycket högre doser. Under en period då bina dessutom är aktiva, vilket gör saken ännu värre.
Konsekvensen blev att alla insekter, oavsett om det gjorde nytta eller skada, i fälten utrotades. Jag kan inte minnas någon annan enskild händelse som haft så omfattande och så negativ inverkan på insektsbeståndet som det alternativ SNF drev fram.
Fakta, rättssäkerhet och inte minst miljö sätts alltså konsekvent på undantag till förmån för känslor. Rimligtvis för att det är en ”god sak”. Vill vi verkligen ha ett samhälle där gemensamma resurser går till att åsidosätta fakta och rättssäkerhet för vad som för stunden anses vara en god sak?