Sommarens omtalade rökförbud på uteserveringar fick många av liberalismens anhängare att gå i taket. De borgerliga partierna såg ut att vara någorlunda överens om att ett nationellt rökförbud vittnar om en allt för klåfingrig stat, och därför röstade huvudparten av borgerligheten emot förbudet. Man skulle kunna se partiernas motstånd som en gemensam liberal attack mot förmynderi på riksnivå. Trots detta anti-förmynderi är det svårt att se någon röd tråd hos de liberala partierna gällande vad statens roll ska vara.
Den klassiska liberalismen har länge drivits av principen om den minimala nattväktarstaten som begränsas till att sköta försvaret, polisverksamheten och rättsväsendet. I Sverige har idén om den minimala staten dock utökats rejält från dessa basala uppgifter till att omfatta ytterligare uppgifter som sjukvård, utbildning och infrastruktur – något även de mest liberala partierna i Sverige förespråkar. Den klassiska liberalismens nattväktarstat är ingen särskilt populär idé i Sverige, där ytterst få vill avskaffa offentlig sjukvård eller totalt privatisera skolan. Det är mycket rimligt för oss icke-libertarianer att låta staten sköta vissa viktiga uppgifter i landet.
Eftersom alla partier lämnat idén om nattväktarstaten bör det finnas en ny definition på statens roll. Uppenbarligen ingår sjukvård och utbildning i denna nya definition, men i andra frågor blir det mer komplicerat. Om man är emot en förmyndarstat som gör anspråk på att styra folkets hälsa borde exempelvis det statliga alkoholmonopolet räknas som förmynderi, enligt liberalers egna definition – men det gör det tydligen inte. Betyder detta att förmynderi är mer okej om det görs i ett ”gott” syfte? Det låter knappast som en liberal idé.
Förmynderi är förmynderi och vi måste antingen acceptera det eller förkasta det. Vi måste bestämma oss kring dessa principer för att kunna handla rationellt och förutsebart i den politiska sfären. Ska statens roll vara att agera som en utilitaristisk maktenhet som ska rädda oss från våra problem, eller ska statens roll vara att skydda våra grundläggande behov och låta resterande verksamheter utövas av mer lämpliga aktörer? En fråga som varje liberal måste ställa sig är denna: vad skiljer välfärd från förmynderi?
Läser man exempelvis i Centerpartiets partiprogram står det att partiet vill ”…se över möjligheten att ge de föräldrar som fördelar föräldradagarna och VAB-dagarna lika en bonus.” Om statliga ingrepp i den privata familjepolitiken är önskvärda, men ett rökförbud på uteserveringar inskränker individers frihet, är det svårt att hitta någon slags beständig ideologisk förankring i liberalismen. Även enligt ett liberalt parti som Centerpartiet verkar det som att förmynderi är okej från fall till fall – när det tros gynna ett mer trendigt politiskt narrativ, i detta fall jämställdhetsbonus.
Att stå och klaga på statligt förmynderi och samtidigt frångå liberalismen ”när det passar” är inte väl genomtänkt politik. De partier som utgör sig för att vara liberala måste vara liberala även när det inte är den mest passande ståndpunkten att hålla i debatten – eller acceptera förmyndarstatens roll att förbättra våra liv utifrån statens egna mål. Om man vill behålla en stark värdegrund att fatta beslut utifrån går det inte att konstant göra ideologiska undantag. Liberaler måste bestämma sig om vad som skiljer välfärd från förmynderi och tydligare artikulera vad statens roll ska vara i Sverige.
Martin Eriksson
styrelseledamot, Moderata Studenter Uppsala