Det ligger i det allmännas intresse att vetenskapen är fri och oberoende av kortsiktiga ekonomiska eller politisk-ideologiska intressen och kan leverera opartiska faktaunderlag av hög kvalitet till våra beslutsfattare.
Samtidigt har flera studier av den brittiska utbildningsforskaren Terence Karran med flera konstaterat att Sverige spelar i den europeiska bottenligan vad gäller akademisk frihet.
Vad beror det på? Vår analys visar på en osund obalans i den svenska högskolesektorn, där särintressena fått stort spelrum.
Tjänsteföretag och konsulter har ett intresse av att vara ledningen till lags så att även nästa uppdrag droppar in, varför deras utredningar oftast återspeglar ledningens syn och intresse. Lägg därtill en allmän okunnighet och okänslighet inför forskningens villkor.
Direkt farliga blir konsulterna när de anlitas för att ”se över organisationen”, där förutsättningen brukar vara att det kollegiala styre som praktiseras inom vetenskapen för att säkra dess kvalitet och oberoende är ”omodernt” och ”ineffektivt” och därför måste ersättas med att rektor, tillika uppdragsgivare, fattar alla väsentliga beslut.
Vi återkommer till den särskilda lockelse som detta synsätt utövar på en rad lobbyister.
Svenskt Näringsliv, en annan sådan, representerar ett stort antal privata företag. Organisationen och därtill knutna personer har föreslagit att studenter som läser humaniora ska få mindre studiemedel därför att de anses vara mindre attraktiva inom näringslivet, att forskares frihet att fritt välja forskningsämne ska begränsas (i stället ska högskoleledningen bestämma vilka områden som ska beforskas) samt att rektorerna ska ha en vd-liknande ställning och det kollegiala styret ska tas bort.
Bakgrunden är att man vill att högskolan främst ska gagna de egna medlemmarna, där betoningen ligger på kortsiktig ekonomisk nytta.
En annan lobbyist, en förtäckt sådan, är Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF).
I SUHF ingår rektorer och förvaltningschefer vid 37 svenska högskolor. ”SUHF tillvaratar universitetens och högskolornas intressen utåt och verkar inåt i frågor där samordning behövs”, står det på hemsidan. I praktiken tillvaratar SUHF inte minst rektorernas eget intresse att få ännu större makt och inflytande. Ett system med karriärrektorer som ”vandrar” mellan lärosätena har förstärkt SUHF:s lobbyistkaraktär. Bevekelsegrunderna blottlades i samband med den så kallade Ledningsutredningen 2015 (SOU 2015: 92), där man lyckades lobba igenom en modell där forskares och lärares inflytande begränsats till att möjligen få bli ”hörda”. Utredningen av en tidigare rektor förankrades huvudsakligen inom SUHF.
Till särintressena hör även de akademiska fackföreningarna, främst Saco-S/Sulf och ST.
Facket har visserligen på senare tid börjat intressera sig för akademisk frihet, men fokus är framför allt på plånboks- och trygghetsfrågor. Facket företräder mindre kvalificerade lärare och forskare (de andra klarar sig själva), vars intressen inte alltid sammanfaller med vetenskapens. Med fackets goda minne eller direkta hjälp har många svagt meriterade lärare fått icke-konkurrensutsatta anställningar. Strejk har det oss veterligen aldrig varit tal om, inte ens när den så kallade Autonomireformen 2011 avskaffade ett krav på kollegialt medbestämmande.
Vem engagerar sig då för fri forskning i denna värld av särintressen?
Vid sidan av enskilda forskare som ofta gör hedervärda insatser och oss själva – Academic Rights Watch, en liten stiftelse som bevakar den akademiska friheten med stöd av donationer från allmänheten – tänker man främst på de kungliga akademierna. De är visserligen hela 18 till antalet och förfogar över avsevärda förmögenheter. Men tyvärr är deras politiska inflytande begränsat, och de har, som vi ska se, en splittrad syn på hur oberoende vetenskapen ska vara.
Lägg därtill de trovärdighetsproblem som en av dem, Svenska Akademien, brottas med och som försvagat dess ställning.
Förväntningen, när ovan nämnda Ledningsutredning gick på remiss, var att såväl Kungl Vetenskapsakademien (KVA) som Kungl. Ingenjörsakademien (IVA) i sina respektive svar skulle avfärda utredningen som direkt akademifientlig, något som KVA också infriade – faktiskt med råge. Förslaget, menade man, gör ”att den på kunskap och evidens grundade beslutsprocessen försvagas”. KVA frågade sig också ”vem som vill bli ledare i högskolor där den kollegiala förankringen av ledare på samtliga nivåer nedmonteras”.
IVA däremot var i stort sett positiv till utredningens rekommendationer, inklusive det radikala förslaget att sekretess ska gälla vid rektorsrekrytering, vilket enligt KVA skulle innebära att ”det kollegiala inslaget i val av rektor helt försvinner”. IVA insisterade också, till skillnad från KVA, på en extern, icke-akademisk majoritet i högskolestyrelserna.
Vad som föranlett detta utslag av akademisk självförnekelse i IVA:s fall är oklart.
Då särintressena således kan verka närmast obehindrade i riktning mot mindre forskningsfrihet och ett försvagat verksamhetsinflytande är det kanske inte så konstigt, trots allt, att Sverige inte lyckas bättre med att garantera vetenskapens oberoende i ett europeiskt perspektiv.
Erik J Olsson, professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet
Jens Stilhoff Sörensen, lektor i globala studier vid Göteborgs universitet.
Magnus Zetterholm, docent och lektor i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet
Författarna är ledamöter i stiftelsen Academic Rights Watch.