Konsumenter vet inte alltid vad som pågår i livsmedelsindustrin, särskilt inte när det gäller djuren som producerar de animaliska produkterna.
Men en sak är säker: konsumenterna vet skillnaden mellan att ha djur frigående och i bur. De har därför valt bort buräggen i stor utsträckning tillsammans med majoriteten av alla framstående företag i livsmedelsbranschen.
Borde inte burarna därmed ha försvunnit? Inte riktigt. Burhållning av höns för äggproduktion är fortfarande tillåtet i Sverige, i så kallade inredda burar. Fortfarande finns cirka 800 000 hönor i burar i Sverige. Äggen säljs till företag som har ägg som ingrediens i vissa produkter och till några livsmedelsbutiker som ännu inte fasat ut burägg.
Burarna skulle ha förbjudits redan 1998 efter framgångsrik opinionsbildning av bland annat Astrid Lindgren. I stället sattes inredning in i burarna. Vad innebär det för hönorna?
Hönorna i äggindustrin härstammar från djungelhönsen i Asien. De är fortfarande samma art och har kvar den starka motivationen att sitta högt upp på natten för att undvika rovdjur, att välja ett passande rede, att sandbada för att rengöra fjäderdräkten och att sprätta och picka i marken minst 60 procent av sin vakna tid för att må bra.
Den främsta kritiken mot burar från forskare handlar om:
– att burarna inte ger tillräckligt med rörelsefrihet och omöjliggör viktiga naturliga beteenden, såsom att sträcka ut vingarna.
– att ströbaden i burarna är för små och tidsbegränsas, vilket gör att alla hönor inte kan eller vill använda dem för att picka eller sandbada.
– att sittpinnarna sitter väldigt lågt och inte upplevs som en upphöjd yta av hönorna.
Hönorna som sitter i burar i dag får hållas på knappt ett A4-ark (0,06 kvadratmeter) i utrymme per individ enligt Jordbruksverkets föreskrifter.
Det innebär att de kan vända sig om. Så mycket mer än det kan de inte göra utan att stöta i en annan individ eller burens väggar. I en studie från 2018 kom forskarna fram till att hönor behöver:
– 0,077 kvadratmeter för att kunna lägga sig ned
– 0,2 kvadratmeter för att flaxa med vingarna
– 0,075 kvadratmeter för att kunna sandbada (rengöra sin fjäderdräkt).
Trots det får ströbaden i dagens lagstiftning vara så små som 0,015 kvadratmeter, en femtedel av vad den skulle behöva vara i storlek. Det har lett till att många hönor inte använder de resurser som har satts in i den inredda buren. Vissa hönor försöker till och med att utföra sandbadning på gallergolvet, utan att få den rengörande effekt på fjädrarna som de önskar.
Enligt den nya djurskyddslagen ska stall ge djuren utrymme att kunna röra sig obehindrat.
Lagrådsremissen till djurskyddslagen påpekar att det innebär att djuren ska "kunna lägga sig ner, resa på sig, vända sig, klia sig och putsa sin päls eller fjäderdräkt."
Enligt Jordbruksverket är det fortfarande tillåtet med mindre yta än vad som skulle krävas för att hönorna ska kunna ligga ned och rengöra sin fjäderdräkt (0,06 kvadratmeter).Vi menar att det behöver ändras snarast så att det överensstämmer med djurskyddslagen, inte minst om lagrådsremissen ska ha något värde i tolkningen av lagstiftningen. Men för det krävs ett politiskt beslut.
Det blir problematiskt att tillåta denna typ av djurhållning när djurskyddslagen kräver något bättre och majoriteten av väljarna, konsumenterna, redan valt bort det i livsmedelsbutiken.
I de inredda burarna får hönorna tillgång till en sittpinne. Eftersom burens höjd kan vara så liten som 45 centimeter, innebär det att sittpinnen återfinns enbart några centimeter ovanför burgolvet. Syftet med sittpinnen var att hönorna skulle få tillgång till en upphöjd yta, eftersom det är ett instinktivt beteende för dem att leta sig högre upp när de vilar för att undvika rovdjur. Då sittpinnen är så lågt över burgolvet är det tveksamt om den uppfyller funktionen som en upphöjd sittplats, utan i stället får funktionen av ett ”extra golv” som åtminstone inte har en galleryta. Gallerytan i buren kan nämligen leda till skador på hönornas fötter och risken att de får för långa klor är större än i frigående system.
De hönor som hålls frigående inomhus har betydligt mer rörelsefrihet och de resurser de får tillgång till är klart bättre anpassade till deras naturliga beteenden.
Den ökade rörelsefriheten minskar dessutom risken för benskörhet, som annars är väldigt vanligt för hönor som lägger många ägg. Hönor i frigående system får ungefär dubbelt så stort utrymme per individ jämfört med hönsen som hålls i burar.
Det finns dock självklart problem i de frigående systemen ändå.
Till exempel hålls de i onaturligt stora grupper, får mer skador på bröstben och en högre andel av hönorna blir fjäderplockade av andra individer. Frigående höns riskerar också att få skador på fötterna om strömedlet och sittpinnarna blir fuktiga av avföring. Det är dock problem som kan lösas genom åtgärder inom avel, foder, gruppstorlek och tillgång till utevistelse.
Politikerna bör lyssna på forskare och konsumenter. Det är dags att släppa taget om buranvändningen.