Den 10 december 1948 antogs Förenta nationernas allmänna förklaring om mänskliga rättigheter. I dagarna har det gått 70 år sedan denna politiska deklaration skrevs, och det finns all anledning att reflektera kring vad mänskliga rättigheter i det samtida Sverige faktiskt innebär. Förklaringen var från början sedd som en politisk manifestation, inte som ett juridiskt bindande dokument.
Den har dock kommit att bli en av de främsta inspirationskällorna till juridiskt bindande konventioner och lagar som antagits till skydd för mänskliga rättigheter, globalt, regionalt, nationellt och lokalt.
Med tiden har också utvecklats till att delvis ses som en i folkrätten bindande juridisk källa. Det gäller till exempel tortyrförbudet och slaveriförbudet som är bindande för alla stater oavsett om de ratificerat förklaringen eller ej.
Mänskliga rättigheter har med tiden utvecklats enormt mycket. I dag finner vi dem i internationella regelverk och policydokument av olika slag, i nationella grundlagar och föreskrifter samt omnämnda i olika former av dokument som i sig inte behöver vara juridiskt bindande.
Ju mer internationella tolkningsorgan och nationella domstolar och myndigheter tolkar och tillämpar mänskliga rättigheter, ju tydligare blir de till form och innehåll.
Mänskliga rättigheter har på så sätt blivit fler till antalet och mer precisa. De antar också andra skepnader än vad som var fallet för bara ett par decennier sedan. Att kvinnors rättigheter, miljöfrågor, sociala rättigheter och minoriteters rättigheter numera inkluderas i de mänskliga rättigheterna visar hur synen på rättigheter utvecklats. Regionalt kan vi i Europa konstatera att Europarådets arbete för mänskliga rättigheter inneburit en förändrad syn på rättigheter, även i Sverige. Europadomstolens devis om att mänskliga rättigheter måste tolkas och förstås i sin samtid har aldrig varit viktigare än i dag. De förändrade, levande rättigheterna måste förstås utifrån nutida villkor och utmaningar.
I Sverige innebär det att domstolar och myndigheter har komplicerade uppgifter att hantera. Ytterst ligger inte sällan ansvaret på den enskilde beslutsfattaren och handläggaren.
Men det är inte bara de mänskliga rättigheterna som utvecklas med åren. Hoten mot mänskliga rättigheterna är också andra än de som främst aktualiserades när den allmänna förklaringen skrevs. På många håll har dessa hot intensifierats.
Vi kan se att domstolars självständighet i europeiska länder nedmonteras, att minoritetsgruppers utsatthet ökar och att migranters rättigheter kränks för att nationsgränser ska upprätthållas.
Med detta i åtanke är det viktigt att internationella konventioner och nationella lagar uppmärksammas, respekteras och faktiskt implementeras av dem som är satta att ta ansvar och förvalta. Men det är också viktigt att forskare granskar, beforskar och bevakar hur mänskliga rättigheter och dess rättsstatliga fundament implementeras och utvecklas.
Vid Uppsala universitet tas i dagarna flera initiativ för att uppmärksamma samtida utmaningar och hot mot mänskliga rättigheter. Vi som är forskare vid universitetet önskar uppmärksamma dessa högaktuella frågor för en bredare publik genom ett ämnesöverskridande evenemang som är öppet för allmänheten.
Vi kommer att också att lansera ett initiativ inom Uppsala universitet för att samla kompetens kring frågorna. Detta nya nätverk Uppsala University Human Rights Research Network startar i januari 2019.
Syftet med nätverket är att åskådliggöra och nyttiggöra den omfattande forskning och undervisning som bedrivs vid vårt universitet med relevans för mänskliga rättigheter. Både delarna ser vi som en viktig del av vårt uppdrag som forskare och vårt sätt att bidra till Uppsala universitets mål: forskning för en bättre värld.
Den allmänna förklaringen kom till i efterspelet av andra världskriget som en reaktion på de fruktansvärda brott mot människors rättigheter och människovärde som då begicks. Den hade ett tydligt syfte att värna människan mot staten och övergrepp från staten. Detta syfte – att värna människan och mänsklig värdighet – är lika viktigt i vår tid.
Anna Jonsson Cornell, professor i komparativ konstitutionell rätt, Juridiska fakulteten
Anna-Sara Lind, professor i offentlig rätt, Juridiska fakulteten
Martha Middlemiss Lé Mon, teol dr, föreståndare Centrum för forskning om religion och samhälle, Teologiska fakulteten
Rebecca Thorburn Stern, docent i folkrätt, Juridiska fakulteten