Ingen kan ha undgått att läsa om lärarkrisen som är i antågande. Vad få vet är att många studenter faktiskt kunde tänka sig att bli lärare, men samma undersökning påvisar att man väljer bort läraryrket för att arbetsvillkoren är undermåliga. Även yrkesverksamma lärare byter bransch i en alarmerande stor utsträckning.
Samtidigt så tvingas glesbygdskommuner anlita distansundervisning för att ge eleverna den utbildning de enligt lag är berättigade. Det finns helt enkelt inte behöriga lärare att tillgå.
I socialt utsatta kommuner som Botkyrka proklamerar kommunalrådet Ebba Östlin (S) att nyutexaminerade förskollärare får 32 000 kr i ingångslön för att locka till sig personal. Svaret från politikerna är ofta att vi ska få fler att söka sig till lärarutbildningen. Man stirrar sig blind på antalet antagna och ser lärarutbildningen som en enhet.
Men det är en förenklad bild och återspeglar inte verkligheten. I vissa ämnen är behöriga lärare en bristvara och framtidsprognosen är dyster.
Pensionsavgångarna inom lärarkåren förväntas omfatta var fjärde lärare inom tio år. Detta motsvarar drygt 18 000 lärartjänster.
Om man studerar kategorin gymnasielärare är det tydligt att lärare i moderna språk och teknik är i genomsnitt närmare pensionsåldern än andra lärarkategorier. I dessa ämnen råder det redan i dag en enorm brist på utbildade lärare. Samtidigt så går många utbildade historielärare utan jobb, och fler lär det bli då det är det absolut populäraste ämnet bland lärarstudenter.
I år går det exempelvis 300 antagna lärarstudenter i ämnet historia på varje antagen student i italienska. Fördelningen av lärarstudenter inom vissa ämneskategorier kommer alltså förvärra lärarkrisen markant.
Omvärldens oroligheter är även en fråga för den svenska skolan. Statistiken talar klarspråk – underskottet av lärarstudenter inom Svenska som andraspråk är påtaglig och drabbar alla de nya svenskar som fått fly för sitt liv för att hamna i tryggheten vi kan erbjuda. Men, kan skolan erbjuda ett värdigt mottagande?
Vi vet att kunskap i språket och utbildning är nyckelfaktorer för integration, men lärarutbildningarna inom Svenska som andraspråk, som även utbildar SFI-lärare, och andra bristämnen är få.
I den mån de bedrivs är det inte ovanligt att del läggs ner för att efterfrågan är låg. Lärosätenas ekonomiska aspekter väger alltså tyngre än samhällets behov. Detta måste ändras.
Behovet av att påbörja en dimensionering av lärarutbildningarna i Sverige är stort.
Lärosätena kan inte rimligtvis få fortsätta lägga ner lärarutbildningar i bristämnen som kemi och moderna språk, för att samtidigt överutbilda lärarstudenter i andra ämnen.
Det är dags att se utmaningarna i ett långsiktigt perspektiv. Det är hög tid att staten kliver in för att ta ett större ansvar för lärarutbildningens dimensionering. Lärosätenas stolthet och värnande om sin autonomi är något de ska förtjäna – inte få alltför lättvindigt när det gäller dimensionering. De har misslyckats i sitt uppdrag av staten att utbilda lärare med rätt kompetens för den svenska skolan. Fler utbildade lärare är alltså inte alltid svaret på lärarkrisen – vi måste utbilda rätt lärare.
Isak Skogstad, ämneslärarstudent Jönköping