För få logopeder

Många lider i det tysta av att inte kunna kommunicera, äta eller svälja. Fler logopeder skulle kunna ge dem ett bättre liv, skriver Anna Loskog med flera.

För få logopeder. De flesta patienter erbjuds inte behandling för kommunikations- och sväljsvårigheter, skriver artikelförfattarna.

För få logopeder. De flesta patienter erbjuds inte behandling för kommunikations- och sväljsvårigheter, skriver artikelförfattarna.

Foto: Gunnar Westergren

Debatt2017-03-06 00:30
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Våra patienter är en utsatt grupp som ofta lider i tysthet på grund av sina kommunikationssvårigheter. De har inte möjlighet att föra sin egen talan i samhället.

Därför gör vi nu deras röster hörda genom att påtala att logopedkåren i Uppsala län behöver bli betydligt större.

En neurologoped diagnosticerar och rehabiliterar språk-, tal- och sväljstörningar hos patienter med neurologiska sjukdomar och skador. Vi träffar patienter som drabbats av akuta hjärnskador till följd av stroke eller trauma, personer som har neurologiska sjukdomar såsom Parkinson, ALS, MS och Huntington samt personer med demens, som helt eller delvis förlorat förmågan att kunna äta, svälja och kommunicera.

Ett initiativ har nyligen tagits av politikerna för att förbättra insatserna för patienter med rehabiliteringsbehov genom att samla rehabiliteringen i Uppsala.

De flesta av våra patienter kan dock inte erbjudas några behandlingsinsatser för sina kommunikations- och sväljsvårigheter.

Vi ska enligt lag bedriva evidensbaserad rehabilitering, något som det inte finns tillräckliga resurser för att göra.

I dagsläget finns 8,35 neurologopedtjänster med ansvar för länets 350 000 invånare. Enligt Socialstyrelsen bor cirka 11 000 personer med demens eller någon av de vanligaste neurologiska sjukdomarna eller skadorna i Uppsala län och logopedbehovet bland dessa är stort.

Det innebär mer än 1 300 möjliga patienter per neurologoped.

Dessutom tillkommer stora grupper som drabbas av svälj- och kommunikationssvårigheter till följd av exempelvis KOL, reumatiska sjukdomar, matstrupsproblem eller tumör i hjärna, munhåla eller svalg.

Forskning visar att Parkinsonpatienter kan få en betydligt bättre talförmåga med en intensiv träningsperiod hos logoped. Behandlingen, Lee Silverman Voice Treatment (LSVT), har erbjudits i begränsad omfattning till patienter i Uppsala län de senaste åren på grund av resursbrist och väntelistan är lång.

Sväljsvårigheter är ett okänt men relativt vanligt problem.

Studier visar till exempel att uppemot 80 procent av personer på äldreboenden har sväljsvårigheter av olika grad.

Sväljsvårigheter kan leda till viktnedgång, uttorkning och lunginflammation, vilket kan orsaka sjukhusvistelse eller död. Patienter med sväljsvårigheter har längre vårdtid och skrivs i högre grad ut till en annan vårdnivå än hemmet, till exempel sjukhem. Personer som i dag får mat via sond kan med hjälp av logopedisk träning i många fall öva upp sin sväljförmåga och börja äta mer via munnen. En nedsatt sväljförmåga kan också kompenseras för på olika sätt, men kräver en logopedisk undersökning och utprovning av lämpliga strategier och tekniker – insatser som i dag inte kan ges i tillräcklig grad.

En patient med språkliga svårigheter, afasi, efter exempelvis en stroke, behöver språkträning för att kunna träna upp sin förmåga att kommunicera igen. En sådan behandling behöver ges varje dag för att ge resultat.

I dag kan afasipatienter i många fall bara få en bedömning av sina svårigheter samt lite råd och stöd.

Ökade logopedresurser skulle innebära att personerna med afasi kunde få den språkträning de behöver, utprovning och inträning av hjälpmedel samt insatser till anhöriga så att de lättare kan kommunicera med den afasidrabbade.

Vi arbetar med grundläggande mänskliga förmågor och rättigheter – att kunna kommunicera och att kunna äta – förmågor som dessutom är en förutsättning för att annan vård och rehabilitering ska kunna bedrivas på ett framgångsrikt sätt. Förutom stora hälsorelaterade risker kan var och en säkert föreställa sig vilka sociala och psykiska påfrestningar det innebär att inte längre kunna svälja undan sin saliv, delta i en måltid eller kommunicera med sina nära och kära.

Genom att satsa på neurologopedin kan dessutom stora samhälleliga besparingar göras tack vare ökad återgång till arbete, kortare vårdtider och färre vårdtillfällen.

Vi förväntar oss att man i och med politikernas satsning på rehabilitering uppmärksammar våra patienters behov av professionell hjälp. För att kunna tillgodose behovet av bedömning och rehabilitering av kommunikations- och sväljförmåga hos länets patienter behövs enligt våra beräkningar minst 15 nya neurologopedtjänster tillsättas.

Anna Loskog, leg logoped

Malin Andersson, leg logoped

Monica Blom Johansson, leg logoped, medicine doktor och ­universitetslektor

Petra Backman, leg logoped

Heidi Björk, leg logoped

Eva Sonered, leg logoped

Ida-Karin Sterner, leg logoped

Elizabeth Hultby, leg logoped

Lilian Larsson, ordförande Afasiföreningen, Uppsala

Göran Einarsson, ordförande Länsföreningen, Parkinson Uppland

Terje Helland, ordförande Parkinsonföreningen, Uppsala

Läs mer om