Fikabord för miljoner

Hur tänker Svenska kyrkan när man vill manifestera solidaritet med utsatta genom att köpa ett bord som kostar fyra miljoner? skriver Bertil Murray.

14 juni 2017 10:00

I april eller maj nästa år, efter viss fördröjning, ska Uppsalabor och -besökare kunna bänka sig vid ett vackert bord för 4 000 000 kronor framför Uppsala domkyrka. Skälet är att Svenska kyrkan i år, tillsammans med övriga lutherska kyrkor, manifesterar att det gått 500 år sedan år 1517. Det var då som Luther sägs ha spikat fast 95 korta debattpunkter på en kyrkport i Tyskland. Det blev startpunkten för vad som senare kom att kallas för ”reformationen” och som ledde fram till att ett antal självständiga lutherska nationalkyrkor bildades i norra Europa.

På vilket sätt skulle då ett bord påminna om Martin Luthers gärning? Främst genom att Luther återkommande bjöd in till så kallade bordssamtal där allt mellan himmel och jord tycks ha debatterats.

Mycket finns återgivet från dessa samtal, somt av uppbyggligt, annat av nedslående slag. Många var de som berättade vad de tyckte sig ha uppfattat. Sådana referat kan givetvis bli missvisande, man väljer ut det som passar ens syften. Möjligen kan detsamma sägas om Svenska kyrkans förhållningssätt till Luther i dag.

Med bordet vill man påminna om att Luther förde samtal ”i ögonhöjd”. Här är alltså tänkt att förtroliga samtal ska kunna föras.

Av projektbeskrivningen framgår inte i vilken mån en blåsig plan framför domkyrkan med 500 000 förbipasserande varje år lämpar sig för den formen av förtrolighet.

En annan funktion för bordet sägs vara att erbjuda en fikaplats. En tredje att visa på sambandet mellan det som sker inne i kyrkan (mässan som firas) och det som sker utanför (omsorgen om de utsatta). Bordet ska resa frågan vilka som är välkomna (alla). Besökande barn ska ha en särskild prioritet och med tanke på olycksfallsrisken med klättrande barn föreslås underlaget mjukgöras. Som det konstverk det ska bli är bordet tänkt att stå under många långa år framåt.

Den totala kostnaden anges till 4 miljoner kronor. Svenska kyrkan framstår inte som utarmad med en sådan gestaltning framför sitt främsta skyltfönster.

”Reformationsåret” inleddes i november med en stor ekumenisk händelse i Lund, där påven och Lutherska världsförbundets högsta företrädare i en akt av försoning skrev under ett gemensamt dokument. Där löstes en av de djupgående konfliktfrågor som en gång ledde till brytningen. Och där enades man om att gemensamt söka en väg framåt med sikte på enhet. Det nu föreslagna konstverket tycks dock snarast vara en markör för fortsatt konfessionell särart.

Konst är en känslig fråga. Det är inte minst vi Uppsalabor medvetna om. Det finns anledning att, innan avgörande beslut inom kort fattas i ärendet, ställa ett antal rannsakande frågor till ansvariga.

Om man vill manifestera solidaritet med de utsatta, är då ett bord för fyra miljoner en lämplig symbol?

Om man söker möjlighet till samtal, fika och förtroligt umgänge, är då ett exklusivt bord mitt framför Domkyrkans entré den bästa platsen? Om man i Lund menade allvar med de vackra orden om ett fördjupat sökande efter enhet, hade då inte ett gemensamt projekt mellan Svenska kyrkan och det katolska stiftet varit att föredra?

Informationen om bordet har hittills varit knapphändig. Beslutet om garanterad kostnadstäckning (utöver den mindre del som redan finns i en fond) har tagits av Svenska kyrkans högsta beslutande organ, kyrkostyrelsen.

Men vilken demokratisk instans fattade från början beslutet om detta märkliga och möjligen missriktade projekt?

Det är lätt att se alternativ om man vill skapa ett minnesmärke: Fikabord kunde ordnas för en hundradel av kostnaden. Beställningen av en stenskulptur kunde som ett verksamt tecken läggas ut på några av våra fasansfullt utsatta systrar och bröder från Egypten eller Syrien. Ett minnesmärke av mer anständigt blygsamt slag kunde formas med den lilla Nathan Söderbloms-statyn utanför ärkebiskopsgården eller minnesplattan i Finstakoret (där dåvarande påven och ärkebiskopen bad för kyrkans enhet) som förebilder. En ekumenisk manifestation av bestående värde kunde utformas genom ett gemensamt utformat ”försoningens kapell” i ­något av Domkyrkans kor. Om viljan finns.

Bertil Murray, präst Domkyrkan

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!